Ganska snart efter mötet i Stockholm hade vi en del kontakter med Frelsesarmeen i Norge. Det ledde fram till att vi blev inbjudna till ett samtal med Kommendören och Chefsekreteraren i Oslo om eventuell anställning i Norge. Det kändes bra. Det var visserligen tjugo år sedan vi bodde och arbetade i Norge, men vi hade under den tiden otaliga gånger varit i Norge som talare vid olika evenemang.
Bara några dagar innan vi skulle åka till Norge, fick vi en kallelse från Frälsningsarméns ledning i Sverige att komma till ett samtal på HK i Stockholm. Det var något överraskande och vi förstod inte riktigt vad de ville tala om.
I det samtalet fick vi en fråga om vi kunde tänka oss att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Vi lämnade inga svar vid sammanträdet, men var nog ganska förvånade över att vi fått nya jobberbjudanden.
De närmaste dagarna samtalade vi en hel del med varandra om vår framtid. Huvudspåret var nog Norge. Vi kunde eventuellt tänka oss kårledarskap. Men en sak visste vi bestämt. Vi ville absolut inte till Lettland. Vi hade flera gånger varit i Lettland och haft personalutbildning. Vi hade varit på platser dit vi inte ville komma tillbaka till. Vi hade sovit i sängar som vi inte ville sova i en gång till. Vi hade ätit mat som vi inte kunde tänka oss att äta fler gånger. Lettland var helt enkelt skrämmande med bakgrund av många års ockupation av Sovjet.
Vi försökte hålla alla alternativ öppna, men Lettland ville vi inte åka till.
Så kom dagen då vi skulle åka till Norge för att träffa Frelsesarmeens ledning på Hovedkvarteret i Oslo (Se bilden). Rut och jag åker mycket bil. Vi samtalar mycket. Men under en sju timmars bilresa sitter vi också tysta i våra egna tankar. Efter att ha suttit tysta en lång, lång stund sa plötsligt den ena av oss (vi har glömt vem det var) "Tänk om Gud vill att vi ska åka till Lettland i alla fall?" Den andra (vi har glömt vem det var) svarade: "Jag sitter faktiskt och tänker på precis samma sak." Jag tror inte vi talade så mycket mer om det där och då, men innerst inne växte nog övertygelsen fram att det var just det Gud ville vi skulle göra.
Vi kom fram till Oslo och först träffade vi vår mellanson som på den tiden bodde och jobbade i Oslo. Han visste förstås varför vi var i Oslo och var begeistrad inför möjligheten att mamma och pappa också skulle bo i Oslo. Sedan kom sammanträdet på HK i Oslo. Vi samtalade med kommendören och chefsekreteraren. Vi fick frågan om vi kunde tänka oss att bli kårledare i en av Oslokårerna. Vid den tiden höll man också på att bygga upp Frelsesarmeens kursverksamhet på Jelöy med något som liknade FASI och där kunde vi kanske passa in i framtiden. Efter sammanträdet satt vi och drack kaffe med chefsekreteraren (som senare blev ledare för Frälsningsarmén i Norge, senare för Storbritannien och senare för Sverige) och då sa vi att om det skulle bli aktuellt med att vara kårledare borde vi kanske bli officerare först. Jo, svarade han, det hade jag faktiskt tänkt fråga er om. Vi hade gärna flyttat till Norge, men det kändes som om Herren sa Lettland.
Vi satte oss i bilen och körde tillbaka hem till Stockholm. Dagen efter ringde vi till Högkvarteret i Stockholm och talade om att vi gärna tackade ja till erbjudandet att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar