Bibelläsning: Psalm 43
"Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Sätt
ditt hopp till Gud, ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min
Gud." (Ps 43:5 FB)
Psalmförfattaren upplever övergivenhet och mörker. Han ber: "Sänd ditt
ljus och din sanning. Må de leda mig" (vers 3).
Sedan talar han till sig själv. Han frågar sin själ varför den är så orolig.
Och han uppmanar den att i stället för att oroa sig, sätta sitt hopp till Gud.
Kan man verkligen ge uppmaningar till sin egen själ? Ja, jag tror att det är
både möjligt och nödvändigt för att bryta negativa tankebanor.
Det är viktigt att flytta fokus från att bara se på sina egna begränsade
möjligheter, till att betrakta Gud och hans oändliga resurser.
Mannakorn att tugga på under dagen: Jag sätter mitt hopp till Gud.
Kommentar:
Psalm 43 har ingen inledande kommentar eftersom den är en fortsättning på Psalm
42. Samma teman återkommer och några verser från Psalm 42 upprepas.
Vers 2 har samma innehåll som vers tio i Psalm 42 och den avslutande versen är
identisk med den avslutande versen i föregående psalm.
Den avslutande versen är en sammanfattning på temat i Palm 42 och 43:
Kampen mellan tron och förnuftet. Den börjar med att vara bedrövad och orolig,
flyttar över till hoppet och slutar med tacksägelse för Guds ingripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar