Vi hade just flyttat in i huset på Sundsgården (Bilden), etablerat oss och slagit oss till ro. Så ringer telefonen...
Det är de nytillträdda ledarna för Frälsningsarmén i Norge som ringer och de frågar om vi kan tänka oss att flytta till Norge och arbeta där i två år. Vi blev förvånade för vi kände knappt ledarna från Norge.
De hade nyligen varit ledare för Frälsningsarmén i Finland och Estland, samtidigt som vi var i Lettland. Där hade vi träffats några gånger. Vi hade även varit inbjudna som talare på Finlands kongress/roots. Men vi kände inte varandra.
Vårt spontana svar var att det låter intressant och att det vill vi gärna höra mer om.
Vi blev då inbjudna till Oslo för att samtala med ledningen om en eventuell tvåårig anställning i Norge. Nu börjar berättelsen bli lite spännande, för det jag nu ska berätta är okänt för nästan alla. Frälsningsarméns ledning var angelägna att vi inte skulle träffas på högkvarteret i Oslo för att inte väcka förväntningar, eller möjligtvis farhågor, på att vi skulle återvända till Norge.
De bokade ett hotellrum åt oss i centrala Oslo och skulle morgonen efter komma till hotellet för ett samtal med oss. På morgonen kom kommendören, fru kommendören och chefsekreteraren till hotellet. Hotellets bar var det enda ställe vi kunde sitta ned och samtala. Där satt vi fem personer i Frälsningsarméns uniform i baren (det var bra att ingen av kvällstidningarna fanns på plats).
Vi märkte ganska snart att det inte fungerade så bra att sitta i baren och samtala ostört, så vi bjöd in dem att följa med upp till vårt dubbelrum som de hade beställt åt oss. Vi hade inte väntat besök den dagen, vår dubbelsäng var obäddad och det var den enda plats vi kunde sitta. Där satt vi, fem personer, kommendören, kommendörens fru, chefsekreteraren, Rut och jag. Då man sitter runt en dubbelsäng sitter man dessutom med ryggen åt varandra.
Det uppdrag de hade åt oss var att ansvara för de nya löjtnanterna som kom ut från officersskolan de första fem åren i tjänsten. Vår tjänst i Norge skulle börja den första augusti. Vår befattningsbeskrivning skulle utformas under arbetets gång (vilket naturligtvis aldrig skedde). Vår officiella titel var "Utveckling och träning av löjtnanter".
Vi reste hem till Sundsgården och började planera för att packa ned våra tillhörigheter och flytta till Norge. Vi var alltså heltidspensionärer i sju månader, varav en stor del av tiden användes för flytten från Lettland och senare flytten från Sverige.
PS
Då vi hade flyttat från Lettland till Sverige som pensionärer funderade jag lite grand på vad pensionärer egentligen gör. Jag läste på lite grand och började förstå att pensionärer sitter på parkbänken och matar duvor. Sundsgården ligger väldigt vackert vid Mälaren och där finns en hel del duvor. Jag hade börjat göra mig bekant med duvorna och de förstod att det nu fanns det pensionärer på Sundsgården och jag kan tänka mig att det började vattnas i munnen på dem då de tänkte på alla brödbitar det skulle generera. Då vi kom hem från samtalet i Oslo gick jag ned och informerade duvorna att dom nog får vänta några år på duvmatningen. Det var ingen som protesterade. Det såg nästan ut som om två av duvorna nickade att det var OK.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar