Från Rasmus Lundéns facebooksida:
Var skall jag börja? Det kan bli en lång berättelse men jag skall försöka att hålla det så kort jag kan. För mig kom inte frälsningen som en blixt från en klar himmel. Det var en ganska lång process på ett par, tre år. Jag är uppväxt i en sekulär familj som aldrig har gått i kyrkan. Ingen tro på Gud. Jag kände ingen i släkten som var kristen och inte heller några vänner. I högstadie- och gymnasieåldern såg jag mig som ateist, aktivt så. Jag trodde stenhårt på vetenskapen, och att tro på Gud var bland det dummaste man kunde göra. Jag har alltid varit nyfiken av mig och velat förstå mig på hur saker och ting fungerar. På gymnasiet gick jag naturvetenskaplig linje, och religion och tro var något jag kände stark ovilja mot. Religion är jag fortfarande ingen anhängare av, men på den tiden visste jag inte distinktionen mellan religion och tro. Efter gymnasiet blev jag mer öppen för att det ändå måste finnas något mer än vad vetenskapen kunde förklara. Någonting större än bara det vi kan se och observera, sakta och lite i taget började sådana tankar komma. När jag hade börjat på högskolan bestämde jag mig för att läsa bibeln. Jag hittade pappas gamla konfirmationsbibel i källaren. Helt oläst. Jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm och se vad den skulle ha att ge mig. Om inte annat vore det bra allmänbildning. Bibeln är ju ändå världens mest kända bok tänkte jag.
Jag började att läsa bibeln med ett öppet sinne, men trodde inte på den, trodde inte på Gud. Det tog mig ca ett och ett halvt år för mig att läsa hela bibeln. Under den processen kom jag mer och mer till tro. Tro på att bibeln är sann, att det är Guds ord. Att Gud existerar och att han kom till oss här på jorden i form av Jesus Kristus och att han dog för att vi skulle kunna bli räddade. När jag hade läst ut bibeln var jag helt troende, och ville låta döpa mig.
Parallellt skedde naturligtvis flera saker. Jag sökte efter mer information och tittade på förkunnelse och undervisning av ordet. Jag började även att be. Och ber man får man svar. Jag kunde inte förneka att det hände något. Allt sammantaget gjorde att det vägde tungt i vågskålen för Gud och hans existens. Ordet hade blivit levande för mig och jag fick också två starka upplevelser med Guds närvaro. Bägge gångerna var i samband med att jag tittade på predikan på Youtube och jag plötsligt uppfylldes med en sådan stark känsla av Guds kärlek, att vara älskad, att vara förlåten. Jag började gråta av upprymdhet och lättnad, föll ned på knä och bad till Gud: Jesus jag tror på dig nu, jag tror på att du är Gud och att du finns.
Jag vill påpeka att det inte är dessa känslostämningar som är det viktiga. Inte för mig i alla fall. Det viktigaste är att allt är sant. Att allt i bibeln är sant, allt det Jesus Kristus sade är sant, att han är sanningen själv. Jag har alltid varit intresserad av just sanning, och det är något jag fortfarande sätter väldigt högt. Det var sökandet efter den som fick mig att bli ateist och ”vetenskapsanhängare”, men där blev jag inte fullt mättad. Det var sökandet efter sanningen som ledde mig till Jesus. Och där blev jag mättad.
När man kommer till tro kapitulerar man fullständigt till Gud. Alla ens försvarsmekanismer rämnar och allt det man trodde att man visste får kasseras. Man ger upp fullständigt och låter Gud vinna. Man vill inte kämpa mot Gud längre, man vill bara leva för honom, lägga ner sitt liv inför honom. Säga till skaparen av hela universum: här har du mitt liv Gud, gör vad du vill med det! Din vilja är nu min vilja och dina vägar är mina vägar. Ja, så blir det när man finner svaret på meningen med livet: Jesus Kristus.
Rasmus Lundén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar