Morgontankar den fjärde oktober

För inte så många morgnar sedan läste vi Psalm 116 i UTMANINGEN. I den Psalmen återkommer uppmaningen att infria sina löften och jag började tänka på vilka löften jag egentligen hade gett till Gud.

Min tanke snuddade vid flera tillfällen då jag gett löften åt Gud, men jag tänkte framför allt på två tillfällen.

Det första tillfället är den dagen Rut och jag gifte oss med varandra. Då man gifter sig ger man varandra löften, men löftena är även löften åt Gud på något sätt. Vid bröllop brukar man ju avge sina löften ”inför Gud och denna församling…”. Där lovade jag att älska och vårda Rut tills döden skiljer oss åt. Det löftet gav jag för 53 år sedan. Hur har jag lyckats uppfylla det löftet? Ja, det löftet har i alla fall varit väldigt högt prioriterat för mig. Men hur jag lyckats är det kanske bättre att fråga Rut om.

Det andra tillfället var långt senare i livet då jag blev invigd till frälsningsofficer. Vad jag lovade då var ”att älska och tjäna Gud så länge jag lever”. Men det måste finnas en balans mellan dessa två. Några människor verkar prioritera att älska Gud och glömma bort tjänandet. De lägger mycket av tiden att komma inför Gud i bön och lovsång och sedan blir det inget mer. Andra kan ha fokus på att tjäna och blir så upptagna av det att de aldrig får tid att vara tillsammans med Gud i enrum.

Av dessa två är att älska Jesus det viktigaste. Jesus säger klart att det är det första och det största budet. Vi får inte glömma bort att älska Gud. Det var ju det församlingen i Efesos missade. De arbetade och tjänade lika mycket som den gjorde under den första tiden, men de hade förlorat den första kärleken.

Nåväl hur går det för mig att uppfylla löftet jag gav som officer, att älska och tjäna Gud så länge jag lever? Jag kan inte påstå att jag lyckas så bra som jag skulle önska. Det finns stor förbättringspotential både i min kärlek till Gud och i mitt tjänande. Men det mottot påminner mig ständigt om vad det är jag vill med mitt liv. Och tidsperspektivet ”så länge jag lever” gäller också. Så även om det var många år sedan jag passerade pensioneringsåldern lever jag fortfarande och löftet lever vidare i mitt liv.

/Peter Baronowsky