Helena Granström väcker frågan om hur mycket vårdresurser har vi att hjälpa människor att dö i en situation där vården är överbelastad med hjälpa människor att överleva. Här kommer några citat från artikeln:
"Sällan har det pratats så mycket om döden som denna vår. Ett memento mori i form av ett obönhörligt tickande räkneverk har varje dag erbjudits den som velat lyssna: 5352 döda, 5374, 5398. I denna makabra bokföring framträder döden som undantagsfall, något som hade kunnat undvikas om vi bara skött hygienen, provtagit vårdanställda eller stängt alla skolor...
...Tillåt mig att spetsa till det: I ett samhälle med en så total brist på tolerans för hjälplöshet och svaghet att det innebär ett outhärdligt lidande att vara hjälplös och svag, ska vi då underlätta för de hjälplösa och svaga att göra slut på sin plåga? När den som kräver av sig själv att hon ska vara produktiv och oberoende inte längre är det, ska vi då lindra hennes ångest genom att hjälpa henne ta sitt liv?...
---Slutligen bör den som förespråkar införandet av dödshjälp i den svenska vården ställa sig frågan om det fall som nu alltså getts utrymme i medierna – den empatiske eldsjälen som av humanitära skäl engagerar sig i en lidande människas fall – verkligen är representativt för hur möjligheten till eutanasi eller assisterat döende faktiskt skulle förvaltas inom en hårt pressad vårdapparat. Var finns resurserna till omfattande utredningar motsvarande de som kliniker som Dignitas utför inför sina insatser? Var finns den arbetsmiljö som tillåter en läkare att stanna upp inför sin patient och på djupet leva sig in i de komplexa processer som format hennes vilja att leva eller dö?"
Läs mer här: https://www.expressen.se/kultur/ide/det-racker-inte-med-mojligheten-att-doda/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar