Ännu en vår och sommar har jag
legat på knä och slitit med rabatterna, och ryckt bort ogräset som inte borde
finnas där. Ännu en gång har jag förundrats över hur sinnrika rötter ogräset
har, och hur det liksom kniper sig fast på en plats där det egentligen inte får
vara. De ädla, vackra, fina perennerna har jag själv valt att plantera i
rabatter. Dem vill jag ha där. Men ogräset – det bara kommer av sig självt.
Ännu en gång har jag blivit påmind
om att det är så här det också är i mitt inre – att jag aktivt måste vaka över
vad som finns i mitt hjärta, och ibland aktivt gå till motangrepp mot det
andliga ogräset som bara ”kommer av sig självt”. Det var inte min avsikt att de
negativa tankarna skulle flyga genom mitt huvud, det var inte min avsikt att de
anklagande orden skulle komma över mina läppar eller att jag skulle undanhålla
sanningen. Det bara blev så. Men jag får inte slå mig till ro med att det bara
blev så. Ibland måste jag vara sträng mot mig själv och aktivt gå till angrepp
mot det som är fel, bekänna synd och ta emot Guds förlåtelse och rening, annars
kommer de bittra rötterna snart att ta överhand både i mitt liv och i många
andras.
BÖN
Herre, tack för att
du som är full av nåd, också är full av sanning. Du visar mig tydligt när jag
har gjort fel. Då får jag komma till dig och bekänna min synd och ta emot din
förlåtelse och rening på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar