Sebastian säger själv att han inte förmådde visa någon som helst respekt, kärlek eller empati. Bara ondska, hat och hårda, förnedrande ord kom ut i hans tal och texter; han levde ett själviskt liv med brott, droger och trolöshet mot sin familj, fru och två barn. Han bar skottsäker väst och glorifierade våld; misshandlade andra grovt och rått, utsattes själv för våld och jagades av polisen. Med sprit, droger och kriminalitet försökte han dölja det inre tomrummet. Mitt i allt detta fanns också hans konstnärstalang, som han använde för att skapa musik och teater och han har alltid trivts med att stå på scenen.
Drogs ner i djupet
Kartellens hårda och tuffa förortsrap ledde till stora framgångar, men i bakgrunden fanns kokainet med som ett sjunkankare som drog ner honom i djupet. De inre demonerna skrek och Sebastian visste bara ett sätt att tillfälligt tysta dem, genom mer alkohol och droger. Hatet och frustrationen bara tilltog och missbruket av kokain blev ohanterligt.
– Livet jag levde då, det är inte för någon. Det är som ett stort nedsläckt hotell som någon har lagt en gigantisk presenning över, skriver Sebastian i sin bok.
– Vilket rum eller vilken korridor du än kommer till så är allt bara mörker, mörker, mörker, och du ska försöka hitta ut därifrån. Hela tiden drömmer du om dom där millarna som ska göra dig ’klar’.”
Läs mer här: https://www.jesus.se/livsberattelser/sebbe-staxx-blev-sebastian-stakset/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar