Tidig söndagsmorgon i Västerås den 12 februari

 

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

De två senaste söndagarna har jag i min veckorevy refererat till boken "Mannen som väckte ett folk" som handlar om John Wesleys liv. Men jag har fortfarande en tanke från boken som jag inte har lyckats släppa. 

Den Metodistiska väckelsen, som blev resultatet av John Wesleys förkunnelse, väckte ett helt land. Väckelsen i England spred sig sedan till Amerika och där blev ytterligare flera miljoner blev frälsta.

Men det fanns något i väckelsen som bekymrade John Wesley: "I samma mån som rikedomen ökades hos medlemmarna, i samma mån minskades intresset för Guds rike. De blev väckta, omvända till Gud, de blev metodister, de blev brinnande, de arbetade, de skötte sig, det gick dem väl - de blev rika" men resultatet av det blev att "bönelivet blev svagare, förtröstan på Gud allt mattare. Guds rike blev så ringa och betydelselöst - men världen blev så stor och härlig." 

Tidigare i boken får vi en bild av väckelsen: "En och annan började tala i tungor. Det var nu inte ovanligt, det brukade förekomma i alla väckelserörelser, särskilt i deras början då ´den första kärleken´ brann klart." Det är den tanken som jag fastnade för. Är det det normala. Vi börjar med ett vi blir uppväckta, frälsta, döpta med den Helige Ande, brinnande för Kristus, men efter en stund "lugnar vi ner oss" och den heliga elden i våra hjärtan svalnar. Det börjar i liv och slutar i form. Vi gör samma saker men hjärtat har slutat att brinna. Vi kan se det redan i den första kristna generationen. I brevet till Efesos i Uppenbarelseboken står det om församlingen att de inte hade tröttnat, de arbetade på precis som i den första tiden, men de hade förlorat den första kärleken (Upp 2:1-7).

Är det så med oss också. Vi fortsätter till det yttre, men har förlorat entusiasmen i det inre. Vi kanske ropar "halleluja" lika ofta som förr, men vi kanske har glömt varför. Måste det vara så? Kan vi göra något för att komma tillbaka till den första kärleken? Jag funderar vidare...

Veckan i övrigt:
- I tisdags hade vi samling för vår hemgrupp hemma hos oss. Det är en förmån att få träffa den gruppen varannan tisdag.
- I onsdags hade vi en längre bilfärd för mentorssamtal.

- I torsdags var det övning för musikkåren.
- Fredag, lördag, söndag åkte vi bil till Strömstad (ca 5 och en halv timme en väg) tillsammans med Stockholmsbarnbarnen för att de skulle få träffa Strömstadsbarnbarnen (Bild 2). De har varsin uppsättning flickor på 10 år och 13 år. Strömstadsfamiljen har under senare år dessutom begåvats med en pojke.

Med önskan om en välsignad kommande vecka
Peter Baronowsky