Traktorn var ute på uppdrag. Den satte upp röda snökäppar med jämna mellanrum vid dikeskanten. Vägverket gör detta varje år för att märka ut gränsen för var vägen slutar och diket börjar. Käpparna ska vara tydliga, ca 2 m långa och helst försedda med reflexer. De ska sättas upp högst 3 dm från vägkanten och de ska sättas parvis med högst 50 m avstånd – i kurvorna tätare. Och vägverket måste regelbundet kontrollera att markeringarna sitter där de ska och komplettera om det behövs. För i mörker och under eller efter ett snöfall kan det var nästan omöjligt att se var vägen går fram om den inte är ordentligt utmärkt.
En söndagsmorgon några veckor senare, körde vi samma väg. Då låg alla snökäpparna utspridda efter vägen. Några låg i vägens mittsträng, andra låg ute i terrängen. Tydligen hade någon roat sig under lördagsnatten med att rycka upp och sortera om käpparna.
Som tur var hade det inte snöat den natten. Men tänk om! Tänk om det hade fallit massor av snö och allt som markerade vägen var borta. Mina tankar gick till en skrämmande upplevelse vi hade för några år sedan.
Vi hade varit på Måløy, långt ut i havsbandet utefter Norges kust. Nu skulle vi hem, och vägen dit gick över Strynefjället, strax norr om Jostedalsbreen. Detta är en av de fjällövergångar som ofta måste stängas av på vintern på grund av snöoväder och vi hade hört att väderprognosen inte var den bästa. Men vi skulle ju hem.
När man kör upp på fjället går vissa sträckor genom kilometerlånga tunnlar. Vi hade kört igenom en sådan tunnel och visste att när vi körde ut ur tunneln skulle vi vara uppe på högfjället. Och det var vi. Det var bara det att i tunnelmynningen fanns det ingenting. Bara en vit vägg! Snöstormen som hade varit ganska mild när vi körde in i tunneln, rasade för fullt här uppe. Vi såg ingenting framåt! Att försöka fortsätta att köra hade varit dåraktigt. Det skulle ha varit helt omöjligt att urskilja vad som var väg, vad som var fjällvägg, eller vad som var bråddjupa stup.
Vi var tvungna att stanna i tunnelns öppning och invänta bättre väder. Vi var rädda för att någon skulle komma bakifrån, där det visserligen var god sikt, men där bilarna körde relativt fort, eller framifrån, hemska tanke. Mötande trafik skulle inte kunna se oss alls där vi stod stilla i tunneln. Men det verkade som att inga annan hade varit så dumma att de hade gett sig ut i detta väder. Inga andra bilar syntes till.
Efter vad som verkade vara en evighet, såg det ut som att stormen avtog en smula. Vi kunde skönja något som liknade en röd snökäpp mellan kaskaderna av snö som fortfarande virvlade runt i ett ena vitt kaos framför oss. Även om vi visste att vi skulle ta en stor risk genom att lämna den skyddande tunneln, beslutade vi oss för att ta chansen att försöka köra fram till snökäppen och hoppas på att det skulle finnas ännu en snökäpp ett kort stycke längre fram, som vi kunde se. Och så här tog vi oss fram genom snöstormen, snökäpp för snökäpp. Vi körde så här flera kilometer innan vi kom in på lugnare områden och kunde se vart vägen gick så att vi kunde fortsätta vår resa hemåt.
Under den resan lärde jag mig att vara tacksam för de snökäppar som vägverket sätter ut, gränsmarkeringar som visar vart vägen går. Och när jag många år senare såg de uppryckta snökäpparna som låg slängda utefter vägen lite här och där, blev det en bild av hur vilsen man blir i livet, om inte någon annan har gått före och markerat var vägen går, eller som i det här fallet, att någon har ryckt upp de livsviktiga snökäpparna.
I vårt samhälle är det som om någon gått omkring och dragit upp alla markeringar som visar hur vi kan leva goda lyckliga liv, särskilt de vägvisare som Bibeln förespråkar. Bort med allt som begränsar oss. Bort med allt som vill peka ut en riktning. Bort med allt som talar om att andra har prövat och funnit att här finns det en väg. Alla vill bana sin egen väg. Det är som om alla tror, att om jag inte får köra i diket själv, kan jag inte veta var diket finns.
I Psalm 74 lovsjunger Asaf Guds storhet och säger: ”Du stakade ut alla gränser på jorden…” (Ps. 74:17). Ordspråksboken uppmanar oss att ge akt på de gränser som Gud har satt upp i sitt Ord: ”Flytta inte en gammal gränssten som dina fäder har rest” (Ordsp. 22:28). Och Gud vädjar till sitt folk i Jeremia bok: ”Slå in på vägarna från fordom, fråga efter de gamla stigarna, efter den rätta vägen. Ta den vägen, och ni skall finna vila…” (Jer. 6:16)
Det finns en utstakad väg, den rätta vägen. De gamla gränsstenarna från Bibelns undervisning visar var vägen går, och när vi går den rätta vägen ska vi finna vila. Låt Guds ”snökäppar”, stå kvar. Han säger: Här är vägen vandra på den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar