Alma drabbades av ångest under tonåren. Stressen av att vilja prestera trots sin dyslexi ledde till psykisk ohälsa. Efter flera års kamp gav Alma allt till Jesus och upplevde hur en fantastisk frid sköljde över henne. – Jag gav upp och orkade inte försöka fixa mig själv längre. Jag kom till Jesus som jag var; sårbar, desperat, äkta och utan masker som sa att jag var okej.
Stress blev till ångest
Stressen som ledde till psykisk ohälsa började visa sig i Almas liv redan i slutet av sjätte klass. Hon bröt ihop efter en mycket intensiv period i skolan, minns hon.
– Jag har dyslexi vilket gjorde att skolan blev mycket tuffare. Under perioder då vi hade mycket läxor grät jag nästan alltid när jag kom hem för att det var så jobbigt med allt jag skulle hinna med.
Men stressen var inget som tyngde ner hela hennes tillvaro de första åren. Alma beskriver sig som en högpresterande tjej som ville göra allt så bra som möjligt. Under gymnasieåren ökade ångesten och panikattackerna, berättar Alma.
– Jag satte högre krav på mig själv än vad jag hade kapacitet till med min funktionsnedsättning, vilket gjorde att jag la ner all min ork och energi utan att se de resultat jag önskade.
Så fort hon fick en ny uppgift i skolan började hjärtat bulta jättesnabbt och ibland blev det även väldigt tungt att andas, minns Alma.
– I mycket intensiva perioder sa min kropp ifrån och jag fick panikattacker. Jag var otroligt skör och minsta lilla händelse kunde trigga ångesten.
Ville inte träffa folk
Den absolut värsta perioden var andra året på gymnasiet då Alma under en tid var deprimerad. Hon började märka att något var fel under höstlovet då hon varken orkade eller ville göra någonting.
– Saker som jag tidigare älskat gav mig inte längre någon glädje. Jag kommer ihåg en dag då vi skulle ha en höstfest i kyrkan, men jag inte ville gå utanför mitt rum. Jag orkade inte träffa människor och var rädd för att åka till kyrkan för jag kände inte igen mig själv.
– För de som känner mig är detta så långt ifrån min personlighet som jag kan komma. Mitt normala jag klarar inte av att gå en dag utan att träffa folk. Vanligtvis är jag alltid glad och kan hitta något positivt i allt.
I början av andra året sökte hon hjälp hos en kurator, men den Alma pratade mest med var sin mamma.
– Kuratorn var inte kristen och föreslog att jag skulle prova mindfulness, så jag fick inte förtroende för henne. Den jag kände mig tryggast att prata med och som förstod mig bäst var mamma. Jag hade nog inte klarat denna period utan henne.
Alma höll fortfarande fast vid sin tro genom allt och vägrade släppa taget. Hon var övertygad om att Jesus kunde hjälpa henne, vilket han också gjorde.
– Gud har visat mig i efterhand hur han var med mig igenom allt, jag kunde bara inte se honom klart, menar Alma.
En våg av frid och befrielse
På nyårskonferensen Unite 16 i Jönköping stod Alma under en lovsångskväll och tänkte: ”Nej, nu är det nog. Jesus, jag orkar inte bära detta längre. Jag vet att du kan ta detta från mig. Jag vill inte ha det längre och kastar det på dig.”
– Jag gav upp och orkade inte försöka fixa mig själv längre. I det ögonblicket gav jag allt till Jesus. Jag kom till honom som jag var; sårbar, desperat, äkta och utan masker som sa att jag var okej.
– I samma stund var det som en våg av hans frid sköljde över mig. Allt som jag har burit på i åratal sköljdes av och det kändes på riktigt som att jag svävade, jag kände mig så lätt och fri. Det var som att ta av sig en ryggsäck full av stenar efter en lång hajk, jag kunde äntligen andas igen. Jag fick möta den frid som Paulus skriver om i Filipperbrevet 4:7 ”frid som övergår allt förstånd.”
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar