- Åsa Molin i Dagen -
Det är inte så svårt att föreställa sig den skam som Josefs bröder känner. De har ju trots allt genomfört ett sken-mord. De slängde Josef i en brunn, sålde honom som slav och sa till sin pappa att han hade dött. Varje dag sedan dess har de fått leva med sin lögn och sett hur faderns sorg ätit upp honom inifrån. Så kommer nu ögonblicket när de står framför faraos högra hand och får reda på att det är deras bror. De kan inte tro sina ögon.
Skammen gör att de tittar ner i marken, försöker finna trygghet hos väggen, men Josef säger ”Kom fram hit”. Kom närmare. Lyft upp era nackar. Se mig i ögonen. Titta på mig. Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Jag lever. Var inte bedrövade för att ni sålde mig hit. Jag förstår att ni förebrår er själva, jag förstår att ni legat sömnlösa och funderat över hur mitt liv blev, men låt inte det längre tynga er.
Hur kan han säga så? Är det inte nu det är läge för en rejäl utskällning? Anklagelser. Förebråelser. Stämningar och åtal. Vi vet att det inte varit smärtfritt för Josef att återse sina bröder, det har dröjt innan han avslöjat för dem vem han är och han har hämnats på dem genom små tjuvnyp. Men nu står han där och säger ”kom fram hit”. Han är full av omsorg och barmhärtighet. Som kyrkofadern Johannes Chrysostomos skriver: ”Se hur Josef både en, två och tre gånger tröstar sina bröder för att de inte skall lägga sig till last att han kom till Egypten”.
Var finner han den här hållningen? Jag tror att det handlar om att Josef har haft gott om tid, både i palatset och i fängelset, att omtolka sin egen livsberättelse. Och det han landat i är en slags omformulering. Han har berättat sitt liv inte främst utifrån att vara ett offer, även om det också är sant, utan livsberättelsen har i stället kommit att handla om Guds omsorg och makt att förvandla.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar