Det var då det...

Fredagen den 3 juli, 2009: Från Ruts Lettlandsdagbok.

Nu har vi mött vårt folk!
Vi hade ledarsamling i går eftermiddag och välkomstmöte på kvällen.

Ledarsamlingen innehöll bla. en geografisk och tidsmässig rundresa i Lettland. Det var en PowerPoint presentation med bilder från olika platser från 2007 och framåt. Lisbeth, som har hållit ställningarna här under våren ledde samlingen och CS introducerade oss för ledargruppen.

Sedan hade Ilga som är föreståndare för barnhemmet i Riga, fått i uppdrag att tala. Hon hade gjort en del research om oss och presenterade för resten av deltagarna vilka vi var. Hon visste bl.a. att berätta att vi var idrottsmänniskor, vilket alla tydligt kunde se där jag satt med min fot i vädret. Hon berättade också att vi tyckte om musik, t.o.m. att jag hade skrivit en del sånger. Hon visste också att vi hade studerat lettiska, så hon varnade alla för att vi mycket snart skulle förstå vad alla sa. Särskilt imponerad var hon över att jag dagen innan när vi samtalade (på engelska) hade visat att jag förstod ett, som hon tyckte, svårt ord, nämligen det lettiska ordet för ”paraply”. Hon var också lite arg på oss för att våra söner, Baronowskybröderna, för flera år sedan hade varit en bidragande orsak till att det lettiska innebandylaget förlorat finalen mot Sverige i den norska innebandycupen som arrangeras varje år av Frälsningsarmén i Norge.

För övrigt talade också vi båda på ledarsamlingen. Peter öppnade förstås med mycket humor och den något chockade tolken bröt nästan ihop av skratt i början. Men det blev också stort allvar i våra tal och vi blev varmt och hjärtligt välkomnade.

Det blev vi också senare på kvällen i det stora välkomstmötet på Rigas första kår. Mycket folk var samlade från hela landet. Från Bauska hade det kommit upp en sånggrupp som sjöng mycket bra och det var tal från representanter både för officerarna och personalen. Det var en högtidlig installation – och nu är vi formellt Regionchefer för den lettiska regionen.

Jag skulle ge mitt vittnesbörd. Jag tänkte att jag skulle inleda med att säga något på lettiska. Som tur var kontrollerade jag med min tolk vad det var jag höll på att säga och hon hann korrigera mig. Jag ville börja med att säga God afton! – Lab vakar!, men kom ihåg fel och höll i stället på att säga ”Ar labu nakti” – vilket betyder God natt! - ett uttryck som man bara använder när man går och lägger sig. Det hade nog inte varit så smart att börja min offentliga verksamhet här i Lettland med att önska alla gonatt! Jag bekände öppet vilket misstag jag hade hållit på att göra, till folkets stora jubel och applåder.

Peter talade om att vi får ge vårt ”ingenting” till Jesus och att han kan förvandla vårt ingenting till något stort. Många människor kom fram för förbön. Efter mötet fick vi ställa oss vid sidan – jag fick förstås sitta – med foten högt! – och en ström av människor kom fram för att välkomna oss personligen. Vi fick så många buketter att vi behövde två bärare med oss upp i lägenheten för att få med oss allt. Vi fick också en oljemålning, som en av officerarna, som är duktig konstnär, hade gjort. Det var helt överväldigande och vi känner bara en stor tacksamhet för att vår ingång här har varit så positiv.

Peter transporterade TC och CS till flygplatsen 5.30 i morse. Sedan har vi haft och ska ha ytterligare något jobbsamtal med vår personal på RHK (=regionhögkvarteret).

/Rut