Hur kom det sig att vi flyttade till Lettland?
Vi hade tackat ja till frågan om vi kunde tänka oss att bli Regionledare för Frälsningsarmén i Lettland. Ett led i den processen var att vi skulle bli officerare i Frälsningsarmén. Under de trettio år som vi tidigare hade arbetat som ledare i Frälsningsarmén gjorde vi den tjänsten som soldater.
Ordinationen till frälsningsofficerare inträffade på Templet i Stockholm och högtiden refererades naturligtvis på rupebabloggen. Här kan du läsa både mitt och Ruts vittnesbörd i den högtiden.
Detta publicerades på rupebabloggen den 15 juni 2009:
Detta publicerades på rupebabloggen den 15 juni 2009:
Söndagen den 14 juni var det ordinationshögtid på Templet i Stockholm. Det var Rut och Peter Baronowsky som ordinerades till frälsningsofficerare inför sin kommande tjänst som regionchefer i Lettland.
Högtiden leddes av kommendörerna Victor och Roslyn Poke samt överste Krisitna Frisk. Templets strängmusikkår och en brassensemble från Vasakåren svarade för musiken.
Många vänner, bekanta och andra intresserade hade mött upp på templet för vara med på högtiden.
Här följer Rut och Peters vittnesbörd från gudstjänsten.
Peter Baronowsky:
Jag tror att det var någon före mig som sa ”Här står jag och kan inget annat.”
Se på oss: Ni ser världens yngsta och världens äldsta löjtnanter i samma person.
Förmodligen är vi de senast invigda löjtnanterna i Frälsningsarmén över hela världen.
Och förmodligen finns det inga löjtnanter som är äldre till åren än vi.
Låt mig göra en liten tillbakablick för att få lite perspektiv på det som händer i dag.
1975 drabbades vi av Herren i den karismatiska väckelsen och fick hela våra liv förvandlade. Ett omedelbart resultat var att vi startade en bönegrupp i vårt hem som sedan höll på varje fredagskväll i fem år. Många av er som är närvarande idag var säkert med på någon samling hemma hos oss på 70-talet. Några av er blev kanske till och med frälsta där.
Efter fem år kände vi båda att Herren ville något annat med våra liv. Det öppnade sig en möjlighet på Jelöy folkhögskola i Norge där man sökte lärare i kristen ledarträning.
I en svår valsituation tog vi ett beslut som sedan har följt oss genom livet: vi var villiga att åka vart som helst, när som helst, bara Herren talade om det så tydligt att vi inte behövde tvivla. Och det gjorde han.
Efter nio fantastiska år i Norge upplevde vi att det var dags att återvända till Sverige. Vi sa upp våra tjänster i Norge, utan att ha vare sig arbete eller bostad i Sverige.
Då det blev känt att vi skulle återvända till Sverige, tog dåvarande socialchefen, Gunnar Nilsson, kontakt med oss och frågade om vi kunde tänka oss att arbeta för Frälsningsarméns socialtjänst i Sverige och starta ett ”Frälsningsarméns Institut”. Vi tackade ja till det och flyttade till Sverige. Gunnar Nilsson uttalade framför allt tre visioner med vårt arbete.
-Att vi skulle utarbeta ett kristet samtalsprogram som kunde användas i FA:s social arbete.
-Att vi skulle utarbeta en praktisk handbok för en föreståndare i Socialtjänsten, där det skulle stå allt en föreståndare behövde veta.
-Att vi skulle ha en egen profilerad högskoleutbildning för FA:s socialtjänst.
-Tiostegsprogrammet blev färdigt och finns idag översatt till ett femtontal olika språk.
-Handboken blev Strategi- och Administrationspärmanrna, som idag även finns för Fält/Programsektionen och för HK-personal.
-Idag har ca 70 medarbetare gått igenom någon form av högskoleutbildning som genomförts av FA:s institut i samarbete olika högskolor.
Men det tog 10-15 år innan Gunnar Nilssons visioner blev verklighet. Så nu är det dags att drömma om hur FA ska se ut 1925, om det ska bli verklighet!
Efter tjugo or som ledare för Frälsningsarméns Institut upplevde vi att Herren försiktigt sa: ”Det är inte så att det är dåligt det ni håller på med nu, men det kanske räcker nu”. Det är möjligt att Herren försökte säga det till oss flera år tidigare, men vi var kanske för upptagna att höra det då. Vem vet?
Förra våren talade vi om för Frälsningsarméns ledning att vi tänkte säga upp oss till hösten, utan att ha något annat arbete.
Efter några veckor fick vi frågan om vi kunde tänka oss att ta ansvar för FA:s arbete i Lettland. Vi svarade inte omedelbart, men då vi gick från HK sa vi till varandra att det kunde vi absolut inte tänka oss. Vi hade även fått några andra förfrågningar från andra håll.
Någon vecka senare, under en lång biltur där vi hade suttit tysta en lång stund, sa den ene till den andre, jag kommer inte ihåg vem av oss som sa det först: ”Vi kanske ska åka till Lettland i alla fall.” Den andre svarade ”Jag satt just och tänkte detsamma”.
Vi svarade ja på frågan från FA:s ledning och en konsekvens av det beslutet är att vi idag ordineras som officerare.
Vi inbillar oss inte att kommer att bli lätt. Lettland är inte något Lätt land. Mose blev kallat till ett gott land. Vi blir kallade till ett Lettland, utan några jämförelser i övrigt . Mose blev kallad till ett rikt land som flyter över av mjölk och honom. Det stämmer verkligen inte på Lettland.
Men vi tror att Gud har en plan för det lettiska folket. Och vi vill finnas med för att lyssna vad Herren vill säga och följa det.
Det är därför vi står här idag och ”kan inte annat.”
Rut Baronowsky:
1. "Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå"
Jag hade sjungit sången – Emil Gustavssons sång - 100-tals gånger i snabb tretakt till gitarr utan att närmare tänka efter vad jag sjöng
När jag sedan i 25-årsåldern drabbades av Gud, och inom loppet av några månader fick uppleva både
-en radikal omvändelse från ett ljummet kristenliv, med ett ben i den kristna församlingen och två ben utanför
-frälsningsvisshet och
-andedop
När detta hände fick sången en helt ny innebörd.
När vi stod här på templets plattform i kören ”Det nya livet” – och sjöng ”Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå” – hade sången fått en helt annan tyngd
Inte bara tempot i sången som ändrats. Hela min erfarenhet av Gud hade ändrats
Om jag tidigare sjungit Hur underlig är du – i betydelsen att Gud var lite konstig – så hade sångens ord nu en tyngd och en lovsång som tillbad inte en underlig/konstig Gud men en förunderlig Gud - sången var fylld av beundran och vördnad inför den sanne Gudens storhet, väldighet och makt
Det var där och då som Äventyret började – den heliga resan
Gud öppnade nya världar och vi fick gå in genom nya dörrar. Det var alltid lika spännande. Alltid var vi lika förundrade över hur Gud ledde oss igenom allt.
Den första gemensamma dörren, den första gemensamma tjänsten, var när vi öppnade vårt hem för en öppen bönegrupp hemma. Vi sa till Gud och till varandra – här ska det bedjas på fredagarna.
Men genast kom tanken: ”Tänk om det inte kommer någon”. Och vi svarade: då ber vi själva – och vi var inte ensamma en fredagskväll på fem år. Ibland var det bara några få som kom och ibland hängde folk som klasar i trappan.
Sedan har det varit många dörrar – dörrar in i okänt land
- Till Norge – inte så främmande – men en helt annan kultur som vi var helt främmande inför
- Till Sverige – inte så helt känt som vi trodde – Sverige hade förändrats på nio år
För ett år sedan ställdes vi inför ännu en dörr som vi upplever att Gud har kallat oss till. Gud sa tydligt – Gå ut! – efter mer än 20 år i samma tjänst var det ett skrämmande tilltal. Vi hade vant oss vid tryggheten som fast arbete, bra bostad och goda förhållanden skapar. Som Abraham fick vi gå – utan att veta vart vi skulle komma.
Det är inte något vi själva har valt. Gud förde oss fram till en punkt där vi bara visste att om vi inte gick vidare i hans ledning, skulle vi gå ut ur hans välsignelse. Och det kanske var den största rädslan. Men när vi väl gick öppnades nya vidder för tjänst.
2. ”Tama fåglar har en längtan – vilda fåglar flyger” – Elmer Diktonius
Buren – lilla tamfågeln som tittar ut – säker och trygg har han allt han behöver i sin lilla bur – men han får aldrig känna vindens bärkraft under sina vingar. Det är det bara de vilda fåglarna som får.
På samma sätt sitter många andliga tamfåglar i sina burar och kikar ut på omvärlden i Guds rike – men de får aldrig känna Andens vind som bär.
Ändå så minns jag att det fanns en dörr i buren. Men det är inte alltid fågeln vet att dörren är öppen och att det går att flyga ut i det fria. Ibland sitter fågeln kvar och tror att den är lika innestängd som alltid.
3. Uppenbarelseboken 3:20 ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn."
Tre förutsättningar för att Gud ska öppna dörrar –
- Liten kraft – det står inte trots att du har liten kraft – det är en förutsättning
- Håll fast vi Guds ord
- Inte förneka hans namn.
Av nåd – har jag tillsammans med Peter fått gå in eller ut genom många öppna dörrar till tjänst. Nu står vi inför ännu en. Det är inte så att vi är immuna mot smärta och mänskligt lidande. Jag är livrädd för vad som finns där framme. Men jag är ännu mer rädd för att gå ut ur Guds vilja för mitt liv.
Och Gud har sagt att vi ska gå!
Med dessa tre förutsättningar
o Liten kraft
o Tron att Guds ord är Sant
o Tron att det finns kraft i Jesu namn går jag – eller flyger ut ur buren in i det nya – det okända – det skrämmande. Jag går i hans kraft. Jag vet att den Gud jag tillhör – är förunderlig i allt vad han gör . Det är inte alltid lätt att förstå hans väg, men han är inte en nyckfull och konstig Gud utan en omsorgsfull Fader som noga planerat mitt liv.
"Men ett är dock säkert den väg Han mig för, för mig är den bästa ändå."
Söndagen den 14 juni var det ordinationshögtid på Templet i Stockholm. Det var Rut och Peter Baronowsky som ordinerades till frälsningsofficerare inför sin kommande tjänst som regionchefer i Lettland.Högtiden leddes av kommendörerna Victor och Roslyn Poke samt överste Krisitna Frisk. Templets strängmusikkår och en brassensemble från Vasakåren svarade för musiken.
Många vänner, bekanta och andra intresserade hade mött upp på templet för vara med på högtiden.
Här följer Rut och Peters vittnesbörd från gudstjänsten.
Peter Baronowsky:
Jag tror att det var någon före mig som sa ”Här står jag och kan inget annat.”
Se på oss: Ni ser världens yngsta och världens äldsta löjtnanter i samma person.
Förmodligen är vi de senast invigda löjtnanterna i Frälsningsarmén över hela världen.
Och förmodligen finns det inga löjtnanter som är äldre till åren än vi.
Låt mig göra en liten tillbakablick för att få lite perspektiv på det som händer i dag.
1975 drabbades vi av Herren i den karismatiska väckelsen och fick hela våra liv förvandlade. Ett omedelbart resultat var att vi startade en bönegrupp i vårt hem som sedan höll på varje fredagskväll i fem år. Många av er som är närvarande idag var säkert med på någon samling hemma hos oss på 70-talet. Några av er blev kanske till och med frälsta där.
Efter fem år kände vi båda att Herren ville något annat med våra liv. Det öppnade sig en möjlighet på Jelöy folkhögskola i Norge där man sökte lärare i kristen ledarträning.
I en svår valsituation tog vi ett beslut som sedan har följt oss genom livet: vi var villiga att åka vart som helst, när som helst, bara Herren talade om det så tydligt att vi inte behövde tvivla. Och det gjorde han.
Efter nio fantastiska år i Norge upplevde vi att det var dags att återvända till Sverige. Vi sa upp våra tjänster i Norge, utan att ha vare sig arbete eller bostad i Sverige.
Då det blev känt att vi skulle återvända till Sverige, tog dåvarande socialchefen, Gunnar Nilsson, kontakt med oss och frågade om vi kunde tänka oss att arbeta för Frälsningsarméns socialtjänst i Sverige och starta ett ”Frälsningsarméns Institut”. Vi tackade ja till det och flyttade till Sverige. Gunnar Nilsson uttalade framför allt tre visioner med vårt arbete.
-Att vi skulle utarbeta ett kristet samtalsprogram som kunde användas i FA:s social arbete.
-Att vi skulle utarbeta en praktisk handbok för en föreståndare i Socialtjänsten, där det skulle stå allt en föreståndare behövde veta.
-Att vi skulle ha en egen profilerad högskoleutbildning för FA:s socialtjänst.
-Tiostegsprogrammet blev färdigt och finns idag översatt till ett femtontal olika språk.
-Handboken blev Strategi- och Administrationspärmanrna, som idag även finns för Fält/Programsektionen och för HK-personal.
-Idag har ca 70 medarbetare gått igenom någon form av högskoleutbildning som genomförts av FA:s institut i samarbete olika högskolor.
Men det tog 10-15 år innan Gunnar Nilssons visioner blev verklighet. Så nu är det dags att drömma om hur FA ska se ut 1925, om det ska bli verklighet!
Efter tjugo or som ledare för Frälsningsarméns Institut upplevde vi att Herren försiktigt sa: ”Det är inte så att det är dåligt det ni håller på med nu, men det kanske räcker nu”. Det är möjligt att Herren försökte säga det till oss flera år tidigare, men vi var kanske för upptagna att höra det då. Vem vet?
Förra våren talade vi om för Frälsningsarméns ledning att vi tänkte säga upp oss till hösten, utan att ha något annat arbete.
Efter några veckor fick vi frågan om vi kunde tänka oss att ta ansvar för FA:s arbete i Lettland. Vi svarade inte omedelbart, men då vi gick från HK sa vi till varandra att det kunde vi absolut inte tänka oss. Vi hade även fått några andra förfrågningar från andra håll.
Någon vecka senare, under en lång biltur där vi hade suttit tysta en lång stund, sa den ene till den andre, jag kommer inte ihåg vem av oss som sa det först: ”Vi kanske ska åka till Lettland i alla fall.” Den andre svarade ”Jag satt just och tänkte detsamma”.
Vi svarade ja på frågan från FA:s ledning och en konsekvens av det beslutet är att vi idag ordineras som officerare.
Vi inbillar oss inte att kommer att bli lätt. Lettland är inte något Lätt land. Mose blev kallat till ett gott land. Vi blir kallade till ett Lettland, utan några jämförelser i övrigt . Mose blev kallad till ett rikt land som flyter över av mjölk och honom. Det stämmer verkligen inte på Lettland.
Men vi tror att Gud har en plan för det lettiska folket. Och vi vill finnas med för att lyssna vad Herren vill säga och följa det.
Det är därför vi står här idag och ”kan inte annat.”
Rut Baronowsky:
1. "Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå"
Jag hade sjungit sången – Emil Gustavssons sång - 100-tals gånger i snabb tretakt till gitarr utan att närmare tänka efter vad jag sjöng
När jag sedan i 25-årsåldern drabbades av Gud, och inom loppet av några månader fick uppleva både
-en radikal omvändelse från ett ljummet kristenliv, med ett ben i den kristna församlingen och två ben utanför
-frälsningsvisshet och
-andedop
När detta hände fick sången en helt ny innebörd.
När vi stod här på templets plattform i kören ”Det nya livet” – och sjöng ”Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå” – hade sången fått en helt annan tyngd
Inte bara tempot i sången som ändrats. Hela min erfarenhet av Gud hade ändrats
Om jag tidigare sjungit Hur underlig är du – i betydelsen att Gud var lite konstig – så hade sångens ord nu en tyngd och en lovsång som tillbad inte en underlig/konstig Gud men en förunderlig Gud - sången var fylld av beundran och vördnad inför den sanne Gudens storhet, väldighet och makt
Det var där och då som Äventyret började – den heliga resan
Gud öppnade nya världar och vi fick gå in genom nya dörrar. Det var alltid lika spännande. Alltid var vi lika förundrade över hur Gud ledde oss igenom allt.
Den första gemensamma dörren, den första gemensamma tjänsten, var när vi öppnade vårt hem för en öppen bönegrupp hemma. Vi sa till Gud och till varandra – här ska det bedjas på fredagarna.
Men genast kom tanken: ”Tänk om det inte kommer någon”. Och vi svarade: då ber vi själva – och vi var inte ensamma en fredagskväll på fem år. Ibland var det bara några få som kom och ibland hängde folk som klasar i trappan.
Sedan har det varit många dörrar – dörrar in i okänt land
- Till Norge – inte så främmande – men en helt annan kultur som vi var helt främmande inför
- Till Sverige – inte så helt känt som vi trodde – Sverige hade förändrats på nio år
För ett år sedan ställdes vi inför ännu en dörr som vi upplever att Gud har kallat oss till. Gud sa tydligt – Gå ut! – efter mer än 20 år i samma tjänst var det ett skrämmande tilltal. Vi hade vant oss vid tryggheten som fast arbete, bra bostad och goda förhållanden skapar. Som Abraham fick vi gå – utan att veta vart vi skulle komma.
Det är inte något vi själva har valt. Gud förde oss fram till en punkt där vi bara visste att om vi inte gick vidare i hans ledning, skulle vi gå ut ur hans välsignelse. Och det kanske var den största rädslan. Men när vi väl gick öppnades nya vidder för tjänst.
2. ”Tama fåglar har en längtan – vilda fåglar flyger” – Elmer Diktonius
Buren – lilla tamfågeln som tittar ut – säker och trygg har han allt han behöver i sin lilla bur – men han får aldrig känna vindens bärkraft under sina vingar. Det är det bara de vilda fåglarna som får.
På samma sätt sitter många andliga tamfåglar i sina burar och kikar ut på omvärlden i Guds rike – men de får aldrig känna Andens vind som bär.
Ändå så minns jag att det fanns en dörr i buren. Men det är inte alltid fågeln vet att dörren är öppen och att det går att flyga ut i det fria. Ibland sitter fågeln kvar och tror att den är lika innestängd som alltid.
3. Uppenbarelseboken 3:20 ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn."
Tre förutsättningar för att Gud ska öppna dörrar –
- Liten kraft – det står inte trots att du har liten kraft – det är en förutsättning
- Håll fast vi Guds ord
- Inte förneka hans namn.
Av nåd – har jag tillsammans med Peter fått gå in eller ut genom många öppna dörrar till tjänst. Nu står vi inför ännu en. Det är inte så att vi är immuna mot smärta och mänskligt lidande. Jag är livrädd för vad som finns där framme. Men jag är ännu mer rädd för att gå ut ur Guds vilja för mitt liv.
Och Gud har sagt att vi ska gå!
Med dessa tre förutsättningar
o Liten kraft
o Tron att Guds ord är Sant
o Tron att det finns kraft i Jesu namn går jag – eller flyger ut ur buren in i det nya – det okända – det skrämmande. Jag går i hans kraft. Jag vet att den Gud jag tillhör – är förunderlig i allt vad han gör . Det är inte alltid lätt att förstå hans väg, men han är inte en nyckfull och konstig Gud utan en omsorgsfull Fader som noga planerat mitt liv.
"Men ett är dock säkert den väg Han mig för, för mig är den bästa ändå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar