Del 4 – Vila-Vandra

”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen” (Ef 2:6)

”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem” (Ef 2:10)

I vers 6 sitter vi tillsammans med Jesus och i vers 10 går vi in i de gärningar som han har förberett för oss. Detta kan illustrera de två olika positioner som är nödvändiga för ett kristenliv i balans.

Sitta är en vilande ställning. Det är då vi i stillhet och vila är tillsammans med honom i bön och tillbedjan.

Vandra är en aktiv ställning. Det är vår tjänst för Gud, då vi går ut i dagens olika uppgifter.

Tjänst för Gud – Tjänst för människor

I det gamla förbundet, på tabernaklets tid, hade prästerna två olika riktningar i sin tjänst.

En tjänst var riktad utåt, mot folket, på förgården. Där hjälpte man folket med deras religiösa aktiviteter vid offeraltaret.

En tjänst var riktad inåt, mot Gud, i det heliga. Där utförde prästerna en tjänst som bara var för Gud. Där tände de rökelse framför Guds ansikte varje morgon och kväll.

I Hesekiel 44 hade prästerna försummat tjänsten inför Gud (vers 8), och blivit helt upptagna av tjänsten för människor. Straffet blev att de inte längre fick träda fram för Gud (vers 13). De fick fortsätta att göra tjänst för människorna (vers 11), medan andra blev satta att göra tjänsten inför Gud (vers 15, 16).

När vi kommer i obalans i vårt kristna liv och blir så upptagna av den yttre verksamheten att vi försummar tjänsten inför Gud (bön och tillbedjan), är straffet att Gud inte stoppar oss. Han låter oss bara fortsätta tills vi en dag upptäcker att vi inte längre lever. Vi upptäcker då att vi bara upprätthåller en form av verksamhet som en gång utfördes i liv, men som nu bara har blivit form.

Det gamla templet och det nya

Det gamla templet existerar inte längre. Gud bor inte längre där. Han har flyttat in i det nya templet. Templet som består av kött och blod.

”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” (1 Kor 3:16)

När vi blir födda på nytt och tar emot Jesus, så flyttar han med sin Ande, den Helige Ande, in i vår kropp.

Det gamla templet hade tre avdelningar. Det har också det nya templet (1 Tess 5:23). En yttre, synlig del, kroppen (förgården). Genom den har vi kontakt med andra människor och världen omkring oss. Det ger oss omvärldsmedvetande.

Vi har också två inre rum. Själen (det heliga) som är platsen för vårt jag: vilja, förstånd och känsloliv. Den ger oss självmedvetande.

Vår ande (det allra heligaste) är platsen där Gud bor. Den ger Gudsmedvetande.

Det gamla templet hade två olika riktningar i sin tjänst. Utåt mot folket och inåt mot Gud.

Det har också det nya templet: Inåt: ”…gå in i din kammare…” (Matt 6:6). Detta talar om vår tjänst för Gud (bön, tillbedjan, bibelläsning). Utåt: ”Gå ut i hela världen…” (Mark 16:15). Detta talar om vår tjänst för andra människor.

Hela idén, hela poängen , med templet var att det som hände där hade förbindelse med Gud. Om inte templet hade haft någon förbindelse med Gud var det helt meningslöst att komma dit med sina offerdjur. Om tjänsten inför Gud försummades kunde det kanske för de flesta se ut som om allt fungerade perfekt. Människor kom med sina offerdjur och utförde sina religiösa aktiviteter. Men hela grunden för templet, gudsnärvaron, hade då totalt fallit ihop.

Nu är det vi som är kallade att vara ett tempel för den Helige Ande. När vi blir så upptagna av den yttre verksamheten och försummar tjänsten inför Gud, kan det kanske se ut som om det fungerade för en stund. Vi blir då ett tempel till utseendet men inte till funktionen. Även om vi för en tid lyckas se ut som ett fungerande tempel, så har hela idén med att vara ett tempel (att leva i gemenskap med Gud) fallit ihop.