Kapitel 2
Vad ska vi med förlåtelse till?
I Efesierbrevet 1:7 står det ”I honom har vi förlossningen genom hans blod, förlåtelsen för våra synder”. För de flesta människor idag är detta ett obegripligt citat. Ändå inrymmer detta ord ett budskap, som i sig har en enorm kraft att befria människor till att leva utan tyngande band av skuld och skam.
Genom Jesus och blodet från hans död, kan varje människa bli befriad till att leva skuldfri och utan skam. Blodet står i den kristna tron som en symbol för frälsning, försoning och förlåtelse. Egentligen skulle min synd innebära evig död, för Gud hatar all synd och kan inte ha något som helst samröre med synden. Han vill ha gemenskap med dig och mig men vår synd står emellan oss och Gud. Men nu har någon annan betalat priset för min skuld. Jesus dog i stället för mig.
Förlåtelsen har sina rötter i denna sanning och handlar dels om vår relation till Gud och dels om relationerna till våra medmänniskor. Vår relation till Gud är beroende av hur vi hanterar och kan bemästra relationerna till våra medmänniskor, men dessa relationer har i sin tur ett starkt samband med vilken relation vi har till Gud.
Försoning med Gud
Efesierbrevet talar om våra synder. Vilka synder? Det är inte särskilt populärt att tala om synd idag. Man ska inte skuldbelägga. Den som börjar tala om synd har genast påstått att det finns något som är rätt eller fel. Och det tål inte nutidsmänniskan. Det får inte finnas något som är rätt och fel, för då kan någon känna sig kränkt eller bli ledsen. Man säger: ”Mitt sätt att tänka är väl lika rätt som ditt. Allt beror på. Allting är relativt. Jag känner inte att det är fel för mig. Det känns rätt. Jag känner inte för att göra si eller så.”
Vi ska i ett senare kapitel tala lite mer om de specifika svårigheter som människor har att relatera till Gud i den postmoderna tiden. Här kan det räcka med att konstatera att när vi talar om synd, så har det i första hand att göra med den vertikala relationen till Gud. Synd har att göra med att man inte tror på Jesus (Joh 16:9) och att relationen till honom inte är sådan som Gud vill att den ska vara.
Hela relationer till våra medmänniskor
När jag och min man var unga och entusiastiska nykristna kände vi att Gud ville att vi skulle öppna vårt hem för bönesamlingar varje fredag kväll. Vi hade då varit gifta i några år och vi hade en son som var fem år. Vi ville så gärna lyda Guds maning, men vi var lite rädda att ingen skulle vilja komma till de här bönesamlingarna. Men så bestämde vi oss till slut för att vi skulle ha bön i vårt hem varje fredagskväll, antingen det kom någon eller inte. Vi var ju i alla fall två, och Gud hade lovat att där två eller tre var församlade i hans namn skulle han vara närvarande.
Det var ett beslut som Gud såg med välbehag på och Gud välsignade bönekvällarna på ett fantastiskt sätt, och under fem år var vi aldrig ensamma hemma en fredagskväll. Inte alltid var det så väldigt många som kom, men ibland hängde folk som klasar i trappan upp till övervåningen, alla sittplatser i vardagsrummet var upptagna och många satt till och med på golvet och var man kunde få plats. Många människor blev frälsta och andedöpta i vårt hem under de här åren och vi blev själva rustade för den andliga kampen.
Men det var något underligt som hände varje vecka. Vi var båda heltidsarbetande och när vi kom hem från våra arbeten på fredagseftermiddagen hade vi bara några timmar på oss att förbereda kvällens bönesamling. Vi visste aldrig om det skulle komma många eller få, men vi måste ha beredskap för allt. Och det var då det så ofta hände. Någon av oss sa ett ord eller gjorde något som irriterade den andre och inom kort var grälet i full gång. Och vi som skulle vara så andliga och snart ha bönekväll. Här stod vi och grälade på varandra för fullt och var hur oandliga som helst.
Så här kunde det hålla på och ingen av oss ville egentligen ge sig och be om förlåtelse för de hårda orden. Ibland kunde det gå ända tills den förste gästen ringde på dörren. Då var det som om vi bara måste bli sams. För vi visste att vi inte kunde leda bönemötet om vi hade ett stort svart mörker mellan oss.
Till slut började vi se mönstret i det hela. Varför startade våra familjegräl alltid den korta stunden innan bönen skulle börja? Varför inte när vi hade mer tid att reda ut problemen? Mönstret var tydligt. Det handlade inte i första hand om att vi var så oeniga, men det handlade om att någon försökte förstöra för bönekvällen. Fienden tyckte inte om att vi hade fattat beslutet att be och samlas inför vår himmelske Far tillsammans med andra på ett regelbundet och uthålligt sätt, och han gjorde allt för att stoppa samlingarna.
Flera gånger var det nära att vi hade ställt in, för vi kände att vi inte orkade när vi inte var eniga. Men Gud fick i stället visa oss att vi behövde vara särskilt på vår vakt på fredagseftermiddagarna och vi fick lära oss att rikta vår aggression, inte mot varandra, men mot fienden som ville skjuta in kilar i vår relation.
För en kristen är hela relationer något av det viktigaste som finns. En kristen har blivit försonad med Gud genom frälsningen, men varje störd relation till andra människor skapar också störningar i hennes relation till Gud. Det finns ett mycket starkt samband här och Bibeln talar tydligt om att om din broder har något emot dig ska du först gå och göra upp med honom, sedan kan du komma och ge din offergåva till Gud (Matt 5:24). Det är som om Gud inte accepterar vår tillbedjan om vi inte är villiga att reda upp i våra relationer till andra människor. I Jesaja 58 får profeten Guds uppdrag att tala om för folket varför deras böner inte blev hörda. Han säger:
"Dag efter dag söker de mig och vill lära sig följa mina vägar. Likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte har övergett sin Guds lag ber de mig om regler för vad som är rätt och älskar att nalkas Gud….(men) …ni driver på era drängar, ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål…som ni fastar idag blir inte er bön hörd i höjden" (Jes. 58:2-4).
Relationerna mellan kristna människor, mellan delarna i Kristi kropp är viktig, för när Jesus kommer tillbaka ska han hämta en fläckfri brud och enheten mellan kristna är som vi tidigare påpekade en förutsättning för att världen ska tro att Jesus var Guds son. När Jesus efter sin uppståndelse ber för sina lärjungar säger han ”Jag ber att de alla skall bli ett…då ska världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).
Så för en kristen handlar det inte bara om att vi ska må bra, utan det är en del av vårt ansvar att presentera Kristus för världen. Och fienden, Satan, har fortfarande som sitt främsta mål att förstöra den enhet som finns i Kristi kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar