Förlåtelseboken DU KAN BLI FRI - DEL 9

På måndagar, onsdagar och fredagar lägger vi ut inslag från Rut Baronowskys bok Förlåtelseboken.

 Kap 6:2

Förlåtelsearbetet

Om vi, som kvinnan jag berättade om, blivit djupt sårade eller kränkta kan vi inte omedelbart bara förlåta och låtsas som om ingenting har hänt. Ofta måste vi gå igenom en lång process där det att släppa taget bara är första steget. Fredrik Brosché har liknat denna process vid det som händer när man genomgår en sorgeprocess. Han använder samma steg som Kübler-Ross formulerat med avseende på sorgearbetet. De fem steg han talar om är 1) förnekelse 2) vrede 3) köpslående 4) depression 5) accepterande. Alla dessa fem steg är viktiga delar också i förlåtelsearbetet för att man ska komma fram till en villkorslös förlåtelse och komma vidare i sitt eget liv.

I förnekelsesteget beskyddar vi oss själva för det onda som hänt eller händer. Den som blir övergiven av sin make/maka vill inte se otroheten som kanske funnits där under lång tid och varit känd av alla andra.

I det andra steget i förlåtelseprocessen väller vreden fram, vreden över det som hänt oss. Den kanske inte alltid riktar sig mot den eller det som skadat oss. Istället riktar vi vår vrede mot andra, mot Gud eller mot oss själva.

I det tredje steget börjar vi köpslå med oss själva. Vi tänker: ”Om jag inte hade låtit min man åka iväg ensam på den där semesterveckan hade vi fortfarande varit lyckligt gifta” eller om jag hade gjort si eller så hade det otäcka aldrig hänt.

Ofta kommer sedan också en depressionsperiod när livet totalt mister sin mening och förlorar all glans.

Någonstans kommer man sedan, i ett sunt förlåtelsearbete, trots allt fram till det femte steget där man på något sätt kan acceptera att det som har hänt har hänt. Man inser att livet har fått andra förutsättningar. Mitt livs spelplan ser annorlunda ut än vad det gjorde innan det förfärliga hände, men jag kan på något sätt ändå gå vidare med de nya förutsättningarna. 

Ibland är det nödvändigt att skilja lag

Att förlåta den som gjort mig illa, innebär inte automatiskt att gemenskapen återupprättas. Förlåtelse och försoning är inte samma sak. Den utgivande förlåtelse som jag talar om här är något som sker i den utsattes eget hjärta.

Det finns situationer där man måste skilja lag med den person eller den situation som förorsakat smärtan. En kvinna som misshandlats av sin man, behöver inte och ska inte reservationslöst inbjuda det onda i sitt liv igen, utan en fullständig garanti att det inte kommer att upprepas. Ett barn som utsatts för övergrepp ska inte igen tvingas leva eller umgås med förövaren, utan garantier för dess säkerhet.

Förlåtelsen, det som sker i den förorättades hjärta, får alltså inte sammanblandas försoning som handlar om en återupprättad gemenskap. Ibland använder man felaktigt dessa båda begrepp som synonymer. Utgivande förlåtelse innebär att man ensidigt sätter den andre fri. Försoning handlar om återupprättad gemenskap. Vid mindre förseelser kan detta ske samtidigt, men vid integritetskränkande händelser är det viktigt att man förstår att dessa begrepp har olika innebörd. 

Inte rättvisa men frihet

Vi människor har en naturlig aversion mot orättvisor. Vi har också en tendens att vilja ställa allt tillrätta och skipa rättvisa när en orätt begåtts. Vi vill så gärna skapa jämvikt. Detta förhållande gör att vi har svårt att bara släppa taget och låta saken vara. Det gamla ordspråket ”hämnden är ljuv” tillfredsställer kanske kortsiktigt vårt behov av rättvisa. Kan vi bara ge tillbaka med samma mynt så är jämvikten återställd resonerar vi. Men hämnden är, som jag tidigare sagt, inte ljuv, varken för offret eller för förövaren. Den trappar bara upp den onda spiralen.

Det som hände var fel, det var ont, det var synd. Skadan har skett. Det har gjort mycket ont. Vi får inte förringa smärtan och låtsas som att det inte spelar någon roll En kvinna som hade blivit djupt sårad genom en skilsmässa sa: ”Det spelar roll, men jag vill ändå förlåta”.

Att förlåta innebär inte att vi ska kalla det som var svart för vitt, det som var fel för rätt. Men om vi kan förstå att talet om utgivande förlåtelse inte handlar om rättvisa utan om vår frihet är det många gånger lättare att ta till sig budskapet och våga försöka släppa taget – för vår egen skull. 

Att förlåta sig själv

Ibland måste utgivande förlåtelse praktiseras på oss själva. När vi varit den som gjort något förfärligt mot en annan människa får vi bekänna och ta emot Guds förlåtelse och rening som vi sa i ett tidigare kapitel. Men även om vi känner till denna sanning och kan läsa upp 1 Johannes 1:9 utantill, kan jag uppleva problem med att leva i den frihet som Jesus har köpt åt mig. Då kan det handla om att jag måste förlåta mig själv. För att kunna förlåta sig själv måste man ta ett trossteg. Man måste liksom kliva in i löftet som Gud gett i denna vers och göra det till sitt.

Problemet är att vi tror att vi måste förtjäna vår upprättelse. Gud är generös och förlåter när vi bekänner, men vi är inte lika generösa mot oss själva. Det är som om vi sätter en högre standard för förlåtelsen än vad Gud gör. Han förlåter mig, men jag kan inte förlåta mig själv.

Sanningen är den att hur länge vi än strävar efter att nå upp till vår egen standard för förlåtelse kan vi aldrig nå dit. Enda sättet att nå fram till friheten är att acceptera Guds standard, inte bara när det gäller andra, men också när det gäller mig själv. 

Det sätt som vi kan komma fram till en full förlåtelse av oss själva, ett tillstånd där vi kan känna oss förlåtna, är att meditera över Ordet. Läs texterna om hur Gud förlåtit och upprättat människor som begått svåra synder. Tänk på att både Moses, David och Paulus hade mördat. Ändå blev de viktiga redskap för Gud när de fått förlåtelse för sin synd. Detta hade aldrig kunnat ske om de inte kunnat förlåta sig själva och gå vidare. De kunde inte göra det hemska ogjort, men de lät sig inte begränsas och lamslås av detta, utan gick ut i den frihet från skuld som Gud erbjöd dem.

Så får vi tillämpa samma principer för att förlåta oss själva som vi tillämpar när det gäller andra. Vi måste vid någon tidpunkt fatta ett beslut – släppa taget om det som varit, och ta ett steg i tro in i det löfte om förlåtelse, som Gud har givit. Då först bekräftar vi fullt ut att vi accepterar det Gud har sagt och att vi har tagit emot hans förlåtelse. Vi har accepterat Guds standard.

En död som hans

I Filipperbrevet 3:10 finns en vers som vi ofta entusiastiskt citerar: ”Jag vill lära känna honom och kraften från hans uppståndelse”. Men versen slutar inte där, utan fortsätter med det som det kanske inte är lika lätt att vara entusiastisk över: ”... och dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda”. Här handlar det om att dela hans lidanden och att bli lik honom genom att dö med honom. Vad kan det betyda för oss som lever på 2000-talet? Vad innebär döden med honom?

Jag tror att döden med honom har med förlåtelse att göra. Jesus dog för att förlåta, för att erbjuda förlåtelse för våra synder. Och vi blir lika honom i en död med honom när vi förlåter där förlåtelse är orimlig, orättvis och orättfärdig. Vi blir lika honom i en död med honom när vi utger oss själva för andra, som inte förtjänar något från oss. Vi blir lika honom i en död med honom när vi betalar priset för en annans skuld, genom att älska trots att vi är hatade. ”Kärleken gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8)

Döden med honom är inte något lättvindigt. Det handlar inte om en metafor, en andlig bild. Den som har blivit kränkt, orättvist behandlad eller utsatt för andra människors ondska och synd, eller kanske bara oförstånd, vet att det känns in på bara kroppen. Man kan fysiskt uppleva oförrätten som smärta, som spikar i händerna och fötterna.

Jag tror att detta är en del av att dela hans lidande, att dö med honom. Men som vi såg i bibelversen från Filipperbrevet så följer uppståndelsen med honom efter döden. Jag får dela hans lidanden i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från det döda.

Vi är kallade inte bara att ta emot förlåtelsen från Golgata kors, utan också att ge den vidare. Paulus säger: ”… för hans skull blir vi dödade hela dagen…” (Rom 8:36) och Jesus sänder oss att förlåta andra på samma sätt som han blev sänd av Fadern att förlåta oss och sona vår skuld (Joh 17:21).