Få uttryck kan så lätt reduceras till en floskel som ”hopp”. ”Det ska nog lösa sig”, säger vi till varandra – även när vi inte har en aning om hur lösningen ska se ut. ”Vi måste hoppas på det bästa.” Eller så drar vi till med det klämkäcka: ”Så länge det finns liv, finns det hopp.”
Om alternativen står mellan hopp eller hopplöshet är det förvisso en god sak att välja det förra. Som livshållning är det allt annat än konstruktivt att gräva ned sig i hopplöshetens gyttja. Men när vi talar kristen tro är det ändå något annat än positivt tänkande vi syftar på. Det kristna hoppet, säger Skriften, har en substans. Det är oändligt mycket mer än en tilltalande slogan.
Det kristna hoppet bygger helt enkelt på en verklighet utanför oss själva.
Det är detta som gör att Paulus kan skriva till församlingen i Rom: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Rom 15:13). I en enda mening lyckas aposteln här slå fast både att hoppet är en egenskap hos Herren själv – han är hoppets Gud – och att vi som känner honom kan få nåden att ”överflöda” i detta hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar