25 maj 2022

Gåvoboken del 10: ÖVERSIKT OCH FUNKTION AV TJÄNSTEGÅVORNA


 Tjänstegåvor är då Gud använder det som vi är och det som vi kan och välsignar det så vi kan ge det vidare i tjänst för församlingen och andra människor. (Repetera gärna kapitel fem innan du läser vidare).

Efesierbrevets fjärde kapitel beskriver fem grundläggande tjänstegåvor som Gud har insatt i församlingen, Kristi kropp, för att Kristi kropp skall byggas upp.

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mer fullkomliga och därigenom göra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. (Ef 4:11-13)

Vi skulle kunna se på dem fem tjänstegåvorna som fem olika människotyper som Gud använder för olika ändamål. På samma sätt som det finns olika slags delar i den mänskliga kroppen, som är avsedda att användas på olika sätt, är det också med Kristi kropp på jorden.

Aposteln

Jesus var en apostel (Hebr 3:1). Apostel betyder att vara utsänd.

Apostlamänniskan är en person med initiativkraft, visioner, handlingskraft och förmåga att få andra med sig. Hon eller han är en person som ser behov och möjligheter och har kraft och mod att dra igång verksamheter och projekt.

Det kan många gånger vara svårt för församlingen att förhålla sig till en sådan personlighet. Apostlamänniskan drar igång en verksamhet och då de andra i församlingen äntligen har accepterat det nya och börjat arbeta med det nya projektet, då finns apostlamänniskan inte längre där. Han eller hon är redan på väg in i nästa projekt eller vision, medan församlingen frågande undrar vart han/hon tog vägen och om det inte var meningen att han/hon skulle stanna och ta ansvar för det han/hon startat.

Många blir irriterade på apostlamänniskan som aldrig är nöjd, som alltid skall tänka nytt och aldrig slår sig till ro med det som redan finns.

Vi kan tydligt se apostlafunktionen i Paulus liv. Han kommer till en plats. Finns det ingen församling på den platsen så startar han en. Sedan åker han vidare.

Då Paulus kommer till en plats där det redan finns en församling, stärker han den och organiserar den, och insätter äldste så att den skall kunna fungera bättre (Apg 14:23).

Apostlamänniskor har ofta svårt med att slå sig till ro. De blir aldrig nöjda med hur det står till i församlingen. Det finns alltid mer som borde göras. Och det som görs skulle alltid kunna göras bättre. Apostlamänniskor lever i en form av helig otillfredsställdhet och lever ständigt med tankar på utveckling.

William Booth, Frälsningsarméns grundläggare, var en tydlig apostlamänniska. Han såg nöden och behoven i slumområdena i Östra London. Han kände en kallelse från Gud att göra något åt situationen i slummen. Han hade inga pengar, han var arbetslös och hade bräcklig hälsa. Han hade fru och flera barn att försörja. Men han hade sett Guds kallelse i nöden och han måste bara göra något. 

Ur misären och slummen reste han upp en armé av tidigare prostituerade och alkoholister som i sin tur gick ut och förändrade världen. Frälsningsarmén spreds på bara några år över hela världen.

Jag tror inte att Gud hade kunnat använda vem som helst till att göra det som William Booth gjorde. Till det behövdes en speciell människa som hade kraft att få andra med sig och att driva igenom alla de projekt som i snabb takt dök upp i William Booths huvud. Jag tror inte att Gud hade kunna använda vem som helst till att starta Frälsningsarmén. Till detta behövdes en alldeles speciell personlighet – en apostlamänniska.

I alla församlingar behöver apostlafunktionen vara levande. Om den saknas finns det risk för att församlingen inte förnyas, utan bara håller på med att göra vad den alltid har gjort.

Profeten

Profeten är språkröret, den som lyssnar in det Gud säger och förmedlar det. Jesus var en profet. Han sa ingenting som han inte tog emot från fadern.

Profetmänniskans funktion kan beskrivas med orden från profeten Habackuk:

Jag skall ställa mig på vakt, gå till min post och spana. Jag vill se vad han skall säga till mig. (Hab 2:1)

Paulus skriver att alla har möjlighet att profetera (1 Kor 14:1), den ene efter den andre. Men alla är inte profeter. Det är nämligen skillnad på den andliga nådegåvan att bära fram en profetia och att ha en profettjänst. Profetera kan alla kristna göra. För profetmänniskan däremot är profetian inte bara något han3/hon gör, utan profetmänniskan är profet hela tiden. Det är en del av hans/hennes natur.

Profetmännislan är en lyssnande människa. Han/hon är ofta en känslig person som kan känna vad som finns under ytan. Om alla i församlingen tycker att det går bra och att allt är väl, kan profeten ofta uppleva att allt inte är väl under ytan. Det kan finnas synd i församlingen som smärtar Gud, eller det kan finnas människor som lider och är sargade medan de andra tror att allt är väl.

Profeten är ofta den som ser förhållandena genom Guds ögon. Det kan ofta vara förknippat med sorg och smärta att se det som Gud ser. Då man älskar någon är det smärtsamt att se att den man älskar lever på ett sätt som är destruktivt både för sig själv och för omgivningen. Det kan vara smärtsamt att se att det i församlingen finns baktaleri, maktbegär och otukt.

Gud har något att säga till församlingen. Ofta har han ett speciellt budskap till varje församling och ett budskap som är gemensamt för alla jordens kristna.

I Uppenbarelsebokens kapitel 2 och 3 kan vi läsa sju olika specifika budskap till sju olika församlingar. Alla sju budskapen avslutas med orden:

Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna. (Upp 3:13)

Alla kristna kan höra Gud tala (Joh 10:4), men profeten har en förmåga att på ett särskilt sätt lyssna in Gud och förmedla rätt budskap till rätt tid till rätt församling.

Om profetfunktionen inte fungerar och denna  lyhördhet för Gud därför inte finns tydlig i församlingen, blir hela verksamheten byggd på ett mänskligt plan. Man tänker själv ut vad som är rätt att göra till var tid och försöker göra så gott man kan.

Men Gud vill att hans församling skall lyssna på hans röst till förmaning, uppbyggelse och tröst.

Evangelisten

Evangelisten är den som evangeliserar, det vill säga sprider det glada budskapet om Jesus. Bibel 2000 använder ordet förkunnare, men den vanligaste översättningen är evangelist, vilket gör det lättare att särskilja denna funktion från de andra tjänsterna som även de oftast är förkunnare.

Jesus var evangelisten personifierad. Han inte bara berättade det glada budskapet om frälsning, förlåtelse och befrielse. Han var det glada budskapet!

Alla kristna kan naturligtvis evangelisera, det vill säga vittna om sin tro på Jesus. Men några människor har en speciell tjänstegåva att vara evangelister.

Evangelisten är ofta en utåtriktad person som har lätt för att tala med människor. För evangelisten är det helt naturligt att i tid och otid tala med människor om Jesus. För många kristna kan det upplevas som obekvämt och krystat att föra in vardagssamtalet på Jesus. Men inte för evangelisten. Han eller hon kan helt enkelt inte låta bli.

Du kanske tänker dig att en evangelist är en person som står i talarstolen och predikar Guds ord med kraft. Det kan det vara. Men jag tror att de flesta evangelister aldrig har stått i en talarstol. Den vanligaste platsen att utöva evangelisttjänsten behöver inte vara talarstolen. Det kan lika gärna vara runt kaffebordet, eller i busskön.

Evangelisten älskar att tala med människor om Jesus. Evangelistens rätta element är inte i kyrkan bland de redan troende, utan ute bland dem som ännu inte avgjort sig för Jesus. Släpp loss evangelisterna!

Vad händer i församlingen då evangelisttjänsten inte är i funktion? – Inga människor blir frälsta. – Det kommer inte några nya medlemmar till församlingen.

I en levande församling är det naturligt att det finns nyfrälsta. Det ger hela församlingen liv. Utan nytillskott är det lätt att församlingen blir inåtvänd och statisk och utvecklar interna konflikter. Vi behöver evangelisterna bland oss.

Herden

Jesus var herde. Han säger själv att han är den gode herden (Joh 10:11) och att fåren följer honom.

Herdemänniskan är en omsorgsmänniska. Den 23 psalmen beskriver tydligt herdetjänsten:

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar.  (Ps 23:2-3)

För herdemänniskan är det naturligt att visa omsorg, att bry sig om och att vårda det som är skadat.

Herdemänniskan är den som frågar hur du mår och står kvar för att höra din berättelse, i stället för att gå vidare och fråga nästa person hur den mår.

Herdemänniskan är den som bjuder hem dig och orkar sitta och höra på din berättelse, även om han eller hon har hört den tio gånger förut.

Om herdefunktionen inte finns i församlingen kommer människor att lämna församlingen utan att någon frågar efter dem. Hesekiel profeterar över herdarna i Israel: 

Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. Eftersom mina får inte hade någon herde skingrades de och blev vilddjurens rov. De skingrades och driver vilsna omkring på alla berg och höga kullar. Över hela jorden har mina får skingrats. Ingen bryr sig om dem, ingen letar efter dem (Hes 34:4-6).

Jag tror att Hesekiels profetia är mycket aktuell i dag. Sverige är fullt av människor som en gång var med i en församling. Men ingen brydde sig om dem, ingen märkte då de mådde dåligt och ingen märkte då de försvann ur församlingen.

Vi behöver herdemänniskor i församlingen. Vi behöver många. Jesus tog ett speciellt herdeansvar för tolv män. Vi behöver säkert en herdemänniska för varje tiotal medlemmar i församlingen.

Läraren

Den sista av de fem tjänstegåvorna som Gud insatt i församlingen för att den skall växa och mogna är lärartjänsten. Jesus var lärare. Nikodemus säger till Jesus att Jesus är en lärare från Gud (Joh 3:2).

Om evangelistmänniskan har en speciell tjänst att tala till dem som ännu inte avgjort sig för Jesus, så är lärarmänniskans tjänst ofta riktad mot de redan troende.

Läraren undervisar i Guds ord. Då Paulus skriver till Timoteus och vägleder honom om hur hans skall fullgöra sin tjänst som lärare skriver han att Timoteus skall rätt utlägga sanningens ord (2 Tim 2:15). Det sägs att Paulus här använder en term från slakthuset som ordagrant betyder att ”skära rätta skivor.” Läraren är den som serverar Guds ord i rätta skivor. Han eller hon presenterar Guds ord i rätt portioner för den grupp av människor som lyssnar till honom/henne. Det finns många som gör Guds ord obegripligt och oaptitligt. Lärarmänniskorna har en förmåga att lägga fram Guds ord på ett sätt så att Guds folk inte sätter det i halsen.

Lärarmänniskan skär rätta skivor så att det går att ta emot Ordet och smälta det.


I Apostlagärningarna möter vi Apollos, som är ett gott exempel på någon som har en lärartjänst. Det står om Apollos att han:

”...var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus”  (Apg 18:24-25)

Sedan står det att när Priscilla och Aquila hade hört Apollos ”tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg” (Apg 18:26). Vi kan också läsa om Apollos:

I Achai blev han genom Guds nåd till stor hjälp för de troende, ty han vederlade judarna energiskt, och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias.  (Apg 18:27-28)

Ett kännetecken på en god lärare är att läraren, trots en god kunskap i Guds ord, alltid ödmjukt är villig att lära sig mer för att ännu bättre kunna utföra sin lärartjänst.

Församlingen behöver verkligen lärare i dag. Vi lever i en tid där religionsblandning och nya ockulta religioner florerar. Vi behöver lärare som med kunskap och auktoritet kan undervisa i Guds ord.

Vem är jag?

I tjänstegåvorna använder Gud mina naturliga gåvor. Han använder det jag har. Jag tror att alla människor kan känna igen sig någonstans bland de fem människotyperna, i de fem tjänstegåvorna, även om de flesta av oss har en kombination av två eller tre av dessa tjänstegåvor.

Min tjänstegåva måste också passa in i det sammanhang jag står i på samma sätt som mina lemmar måste hitta sin funktion i kroppen. Ibland, då jag kommer i ett nytt sammanhang, kan jag behöva ändra inriktning i den huvuduppgift som är dominerande hos mig.

Paulus och Barnabas var profeter och lärare i lokalförsamlingen i Antiochia (Apg 13:1). Men den Helige Ande kallade dem att lämna sin lokala tjänst som profeter och lärare och i stället tjäna som apostlar för ett större område. (Apg 13:2)

De fem tjänstegåvor är nödvändiga för att Kristi kropp skall fungera enligt Efesierbrevet. Men det finns även många andra viktiga tjänstegåvor.

I Romarbrevet kan vi till exempel läsa om tjänandets gåva, gåvan att vara en nitisk ledare och tröstens gåva.

Vad är viktigast?

Paulus säger att vi ska tjäna Herren var och en med den gåva vi fått av Herren (1 Kor 3:5). I nästa mening beskriver han hur olika slag av tjänstegåvor kan samverka:

Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. (1 Kor 3:6)

En del människor är som kortdistanslöpare. De är bra på att starta, sätta igång, men har ofta dålig uthållighet. Det är de som planterar. Det kan vara de människor vars tjänstegåva är apostel eller evangelist.

Andra är mer som långdistanslöpare. De är bra i längden. De kanske inte är så starka i starten, men på sikt är det de som håller ut. De är de som vattnar. De är de människor vars tjänstegåva är herde eller lärare.

Vad är viktigast? Om ingen planterar är det meningslöst att vattna och hoppas att det skall komma upp blommor ur intet. Om ingen vattnar är det meningslöst att plantera. Det som är planterat kommer bara att torka bort.

Vad är viktigast? Allt är lika viktigt! Om Kristi kropp ska kunna fungera måste varje del komma i funktion.

Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver dig inte. Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga. (1 Kor 12:21-22)

Det finns en risk att herdemänniskan säger till aposteln: ”Du drar bara igång det ena efter det andra, men tar aldrig ansvar för det du startar.” Eller att apostlamänniskan säger till herdemänniskan: ”Varför gör du aldrig någonting? Du sitter bara och pratar hela tiden.

Men istället för att kritisera varandra för det vi inte är, borde vi bejaka och uppmuntra varandra för det vi är. Alla behövs. Om inte alla tjänstegåvorna är i funktion kommer vi aldrig att komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son. Då kommer vi aldrig att bli fullvuxna och nå en mognad som svarar till Kristi fullhet.

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mer fullkomliga och därigenom göra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet(Ef 4:11-13)


Inga kommentarer: