Gåvoboken del 9: HUR MAN TAR EMOT FRÄLSNINGSGÅVOR

Då jag nu har upprepat flera gånger att Gud har gett dig mycket mer än vad du har tagit emot, så är det berättigat att fråga: Hur gör jag för att ta emot de frälsningsgåvor som Gud har gett?

Svaret är enkelt. Gud är en god Gud. Han har gett dig många goda gåvor. Det finns kraft i hans löften. Och då du handlar som om Guds löften var sanna, förlöses kraften i Guds ord.

Detta är en genomgående princip i Guds ord. Gud har gett sina löften och om vi tror och handlar efter dessa löften så kan undret ske.

Kraften i Guds ord frigörs då vi handlar som om Guds löften är sanna.

Låt mig ge några exempel på denna princip ifrån Gamla Testamentet.

 

Röda havet (2 Mos 14)

Då Israels barn var på väg från slaveriet i Egypten till friheten och överflödet i det utlovade landet kom de fram till Röda Havet och kunde inte gå vidare.

Samtidigt kom Egyptens armé ifatt dem. Egyptierna var på väg att fånga in israeliterna och bestraffa dem för att de gav sig iväg från sin tillvaro som slavar.

Israeliterna kunde varken komma framåt eller bakåt. De började klaga på Mose och frågade varför han hade lurat ut dem i öknen för att dö.

Mose i sin tur klagade på Herren och Herren svarade honom: ”Varför ropar du till mig?” – ”Lyft din stav”.

Mose trodde på Herren och när han lyfte upp sin stav drev Herren undan vattnet så att israeliterna kunde gå torrskodda över.

Vad hade hänt om Mose inte hade lyft upp sin stav? Hade israeliterna blivit tillfångatagna då? Det ser i varje fall ut som om Herren höll tillbaka undret att driva undan vattnet till dess Mose handlade som om Guds ord, det som Gud talat, var sant.

Jordanfloden (Jos 3)

Samma sak skedde några år senare då israeliterna äntligen var framme vid gränsen till det utlovade landet. De hade varit framme vid gränsen en gång tidigare. Då hade de skickat in tolv spejare för att se om landet var så gott som Herren hade lovat.

Spejarna kom tillbaka från sin rekognosering i det utlovade landet och de hade alla samma vittnesbörd: Landet var verkligen så underbart och fantastiskt som Herren hade lovat!

Men, tio av spejarna sa att det var ingen idé att försöka. Det skulle i alla fall inte fungera. Folket som bodde i landet var stora som jättar och själva kände de sig som gräshoppor. Två av spejarna sa emellertid att de skulle gå på Herrens ord.

I stället för att gå framåt på Herrens ord och inta landet som Herren hade gett dem, gick de nu tillbaka till öknen och levde där i fyrtio år eftersom majoriteten inte trodde på det Gud hade sagt.

Jag tror att Gud och hela himlen grät i den stunden. Gud ville välsigna sina älskade barn med den underbara gåvan att få bo i frihet i ett land som överflödade av fruktbarhet och välsignelser. Men i stället för att i tacksamhet ta emot det som Gud hade gett dem, vände de tillbaka till livet i öknen med orden: ”Det kommer aldrig att fungera i alla fall.”

En hel generation växte sedan upp i öknen och lärde sig leva ökenlivet. Det var torrt, hett, eländigt och långt från det överflöd som Herren hade tänkt för sitt folk.

Den uppväxande generationen trodde att detta var livet. Torrt och eländigt. Sand i sandalerna, sand i nattskjortan, sand i maten. Man anordnade ökengudstjänster. Torrt eländigt och meningslöst. Man trodde detta var livet, fast Herren hade tänkt något helt annat.

Här passar verkligen Jesu ord in då han säger:

Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.  ( Joh 10:10)

Tjuven hade verkligen lyckats stjäla och förstöra det liv och överflöd som Herren hade planerat för sina älskade barn.

Men nu, fyrtio år senare står israeliterna igen vid Jordanfloden på tröskeln till det Herren hade i beredskap för dem. Jag tror att änglarna stod på tå och hoppades att de denna gång inte skulle vända tillbaka, utan ta emot Guds överflöd.

Men det fanns ett hinder kvar: Jordanfloden! Israeliterna stod på stranden och såg över den stora floden in i det land Gud hade gett dem. Först i ledet stod prästerna och de bar på den tunga förbundskistan. Efter prästerna stod allt folket, vuxna och barn, med alla sina djur och andra ägodelar.

Herren hade sagt att då prästerna satte fötterna i vattnet, skulle han ta bort vattnet. Jag kan tänka mig att prästerna tvekade länge. Om jag hade varit en av prästerna hade jag säkert också tyckt att det hade varit bättre att Gud först tog bort vattnet och att vi sedan tryggt kunde gå över floden. Men Herren tog inte bort något vatten. Han väntade på prästerna.

Och prästerna bestämde sig. De demonstrerade sin tro på Gud och på vad Gud hade sagt och handlade som om Guds ord var sant. Prästerna tog ett steg rakt ut i vattnet och då tog Gud bort vattnet!

Frälsning

På samma sätt är det med frälsningen. Gud har gett dig möjligheten att bli frälst, men du måste själv gå in i den.

I Romarbrevet kan vi läsa att det behövs två saker för att bli frälst (Rom10:9: Hjärtats tro och munnens bekännelse. Det är något som man ska tro inne i sig, i hjärtat, och något man ska bekänna, säga, med sin mun.

Vad är det man ska tro? Det enda man behöver tro enligt Romarbrevet är att Jesus lever. Att Gud har uppväckt Jesus från de döda och att han är levande i dag. Du behöver inte ha studerat hela Bibeln för att bli frälst. Du behöver inte heller bestämma dig för om du bokstavligen tror på skapelseberättelsen eller jungfrufödseln. Det enda du behöver tro på för att bli frälst är att Jesus lever!

Hjärtats tro + munnens bekännelse = frälst!

Vad är det man ska bekänna med sin mun för att bli frälst? Det man bekänner är att man önskar att Jesus ska vara Herre i sitt liv.

Dessa två saker, hjärtats tro och munnens bekännelse, är de enda förutsättningarna som Bibeln kräver för att du ska bli frälst. Varför ska vi göra det mer komplicerat än så?

Om du tror i ditt hjärta att Jesus lever och bekänner Jesus som din Herre och frälsare, så är du frälst.

En del människor har svårt att uttala bekännelsen, eftersom de upplever att ingenting har hänt med dem. Och rent formellt har de ju rätt. Då man börjar uttala bekännelsen är man ju inte frälst. Man blir frälst genom munnens bekännelse. Det är som prästerna som skulle gå över Jordanfloden. Undret sker inte förrän de sätter fötterna i vattnet. De tar ett steg i tro ut i något de ännu inte har sett. Kraften i Guds löften blir förlöst då vi handlar som om Guds ord var sant.

För några år sedan, då jag var bibellärare på Jelöy folkhögskola i Norge, var jag med om en händelse som kan vara en bra illustration till frälsningens två förutsättningar.

Jag hade just avslutat en lektion och på vägen ut la en flicka en hopvikt lapp på katedern. Då jag blivit ensam vecklade jag upp lappen och kunde läsa: ”Peter jag vill bli frälst. Kan du hjälpa mig?”

Senare samma dag hade jag en lektion i psykologi. Eleverna satt och arbetade i grupper, och då jag gick runt för att fråga hur det gick med arbetet var det två flickor som tyst frågade mig: ”Kan vi få fråga dig om något helt annat?” Jag svarade att det gick bra, och då sa flickorna att de hade försökt att bli kristna en lång stund, men ingenting hade hänt. Vad skulle de göra?

Jag bad flickorna komma till bönerummet på kvällen tillsammans med flickan med papperslappen, så att vi kunde prata om saken.

På kvällen samlades vi i bönerummet och de två flickorna från psykologilektionen berättade:

”Vi har försökt att bli frälsta i en hel vecka nu och ingenting har hänt. Förra veckan satt vi en kväll på internatet och pratade med Else, som är kristen, och vi förstod att vi också måste bli kristna. Else bad med oss, och vi ville verkligen bli frälsta, men ingenting hände.

Dagen efter gick vi och talade med husmor om vår längtan att bli frälsta. Husmor bad för oss, men ingenting hände.

I söndags var vi på Frälsningsarmén och gick fram till botbänken för att be om att bli frälsta – men ingenting hände. I natt har vi gråtit hela natten och bett – men ingenting hände”

Jag svarade: ”Man blir inte frälst av att gråta. Det räcker inte ens om man gråter varje natt hela livet för att bli frälst. Det är bra att be, men någon gång måste man sluta be och i stället ta emot det som Gud har gett. Det behövs två saker för att bli frälst: att man tror i sitt hjärta att Jesus lever och att man med sin mun bekänner Jesus som Herre i sitt liv. Hjärtats tro har ni ju redan.”

– ”Hur vet vi att vi har hjärtats tro”, frågade en av flickorna.

– ”Jo, om man vill bli frälst,” svarade jag, ”då är hjärtats tro mogen och då behöver man bara ta emot frälsningen genom munnens bekännelse. Vill ni bli frälsta och ta emot Jesus som herre i era liv?”

– ”Ja, det är klart!”, utropade flickorna.

Jag bad dem att be efter mig, och ledde dem genom en enkel bön där vi inte bara bad om att de skulle bli frälsta, utan tackade, bekräftade och bekände att de i tro tagit emot frälsningen.

Under bönen förstod de. Plötsligt släppte krampen. De behövde inte längre vänta på att något skulle hända. De förstod att det som skulle hända, redan hade hänt för länge sedan och att de nu bara behövde bekänna sig till Guds frälsningsgåva och tacka honom för det.

Då vi hade bett, rusade flickorna ut ur bönerummet och berättade glädjerusiga för varenda människa som råkade komma i deras väg att nu hade de blivit frälsta.

Det är inte svårt att bli frälst. Jesus vill att alla människor ska bli frälsta (1 Tim 2:4 FB). Det som är svårt har Jesus redan gjort för att det skulle vara lätt för dig.

I Andra Korinthierbrevet kan vi läsa:

Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.  2 Kor 1:20

Hur många löften är det som har fått sitt ja i Jesus? – Alla!

Därför behöver du inte undra om Gud vill att du ska bli frälst. Därför behöver du inte undra om Gud vill att du ska ta emot förlåtelse. Därför behöver du inte undra om Gud vill att du ska bli fylld med den Helige Andes kraft. Alla Guds löften har redan fått sitt svar i Jesus, och svaret är ja.

Men då vi har förstått det måste också vi säga något för att bekräfta att vi tar emot det Gud redan har gett oss. Bibelversen säger att vi bekräftar genom att säga vårt Amen. Och då vi gör det tar vi emot det Jesus redan har gett oss och så ärar vi Gud.

Det finns säkert många som tror att ”Amen” betyder ”nu är det slut”. Det är ju så vi ofta använder det. Vi håller ett långt tal till Gud och då vi är färdiga med vår bön säger vi Amen, för att markera att nu är talet eller bönen slut.

Men Amen betyder inte ”nu är det slut”, utan det betyder ”nu börjar det!” Man kan också säga att det betyder ”låt det ske!” Det är ett bekräftelseord på att du går med på att ta emot det Gud har gett dig.

Så frågan är hur mycket du har tro för att säga ”Amen” till. Du är inte rikare än du tror.

Ibland verkar det som om en del människor har talfel. Bibeln säger att vi ska säga vårt Amen till Guds löften, men många säger i stället ”Ja, men…” och säger emot Gud. Men Gud vill inte att vi ska säga emot, utan att vi ska hålla med. 

”Ja, men så lätt kan det väl inte vara!”

Visst är det underligt att hela livet kan bli förvandlat bara genom att säga några ord. Först är man inte frälst och sedan öppnar man sin mun och säger några ord och så är man plötsligt frälst. Hur kan det vara möjligt?

Det finns andra situationer i livet där ett enda ord kan ändra hela mitt liv, som vi inte alls har svårt att förstå.

För en tid sedan var vi på bröllop. Det var vår yngste son som skulle gifta sig. Nu ska jag berätta hur man blir gift:

En man går kyrkogången fram mot altaret, intet ont anande. Han äger sig själv och alla pengarna som ligger i hans plånbok i bakfickan. Han äger sig själv, sin tid, sitt liv. Det räcker att han, framme vid altaret bara säger ett enda ord så förändras juridiskt hela hans liv. Om han bara säger ett litet ”ja”, så utlöses hela Sveriges äktenskaps-lagstiftning över honom. Fram till den stunden var den lagen inte giltig, men plötsligt gäller den helt och fullt för den unge mannen. Då han går ut ur kyrkan är plötsligt hälften av pengarna i plånboken inte längre hans. Han äger inte längre sig själv. Han har gett sig själv till en annan människa och lovat att älska henne i nöd och lust.

På samma sätt är det då du säger ”ja” till Jesus. Du blir en kristen, du blir Guds barn, du blir född på nytt genom att bara säga några ord. Du ger ditt liv till Jesus och låter honom bli Herre över ditt liv.

Många kanske tror att man måste säga sitt ”ja” till Jesus med styrka och övertygelse för att bli riktigt frälst. Men så är det inte. I kyrkan under bröllopet satt vi på första bänken, eftersom vi var de närmaste anhöriga. Kyrkan var stor. Vi kunde höra brudgummens ”ja”, men brudens ”ja” var knappt hörbart. Bruden sa senare att hon hade varit så rörd att hon nästan inte kunde tala. De som satt bakom oss i den stora kyrkan kunde inte höra att hon sa något. Men det räckte ändå. Till och med ett litet ”pip-ja” räckte för att hon skulle bli gift. På bröllopskortet då brudparet kom ut ur kyrkan syns tydligt att brudgummen håller ett vitt kuvert i handen. Det är vigselbeviset som talar om att deras ja har förändrat deras civilstånd.

Det handlar inte om hur mycket kraft och övertygelse du lägger i ditt ”ja” till Jesus. Det allra minsta lilla ”pip-ja” räcker.

Andra kanske tror att man måste känna något speciellt för att bli riktigt frälst, men några sådana krav finns inte heller.

Då Rut och jag gifte oss så kände jag inget speciellt. Vi stod där i den vackra kyrkan och jag drömde mig bort och jag såg mig omkring på alla fina björkar man hade smyckat kyrkan med. Plötsligt la jag märke till att det hade varit tyst väldigt länge i kyrkan. Den vitklädda ängeln vid min sida gav mig en mild armbåge i mellangärdet, och jag förstod på en gång ”Dom vill att Peter ska göra något.” Jag började fumla i byxfickan efter vigselringen, men efter ytterligare en armbåge i mellangärdet från ängeln vid min sida förstod jag att det inte var det som de förväntade att Peter skulle göra. Som tur var så var det en stor kyrka med stora valv och på något sätt hängde vigselförrättarens ord kvar i kyrkvalven och jag kunde fånga upp tråden och säga ”Jag, Peter Baronowsky……”

Även om jag kanske inte var helt närvarande och inte hade så mycket känslor så sa jag i alla fall ”ja” på rätt ställe. Och våra båda ”ja” har hållit i mer än fyrtio år, och ingen av oss har några planer på att ändra det, så vitt jag vet.

Man behöver inte känna något speciellt för att bli frälst. Det står inte i Bibeln att man ska bekänna och känna sig frälst. Några sådana krav finns inte.

Gäller samma princip för de övriga frälsningsgåvorna? Ja, absolut.

Gud har inte lovat att ge dig en känsla av att vara förlåten. Han förlåter dig på riktigt, antingen du känner dig förlåten eller inte. Och om du har bekänt för Honom och bett om förlåtelse, och tror på att löftet är sant, då kan du tacka Jesus för att du får vara förlåten. Det är inte helt otroligt att det känns bra då, men även om du ingenting känner får du bara fortsätta att tro på Hans löften och tacka Honom för förlåtelsen.

Gud vill att du ska vara fylld av den Helige Ande. Det är därför han har utgjutit den Helige Ande över alla människor. Om du tror på Hans löfte och tackar Honom för kraften över ditt liv, så kan pingstundret ske även i ditt liv. Antingen du känner mycket, lite eller mittemellan.