Gåvoboken del 11 – Översikt och funktion av andliga nådegåvor

 

Innan du börjar läsa om de olika nådegåvorna kan det vara bra att repetera kapitel 6 om principerna för de andliga nådegåvorna.
Då det gäller tjänstegåvorna använder Gud det jag har. Då kan det vara relevant att ställa frågorna –”Vem är jag?” – ”Vad kan jag göra?”
Då det gäller de andliga nådegåvorna använder Gud det jag inte har. Då är det mer relevant att fråga –”Vem är den Helige Ande som bor i mig?” – ”Vad kan den Helige Ande göra genom mig?”

Som han vill

Många kristna har ett passivt förhållningssätt till de andliga nådegåvorna och säger att om Gud vill ge mig någon gåva så gör han säkert det utan att jag behöver bry mig så mycket om det.

Bibeln rekommenderar inte ett passivt förhållningssätt till de andliga gåvorna. I stället får vi uppmaningen:

"Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna". 
(1 Kor 14:1)

Då Bibeln talar om de andliga gåvorna står det att Anden fördelar gåvorna som han vill.

Det är förmodligen vanligare att tala i tungor bland pingstvänner än bland lutheraner. Betyder det att Gud vill att pingstvänner ska tala i tungor oftare än lutheraner? Jag tror inte det. Jag tror inte att Gud frågar om du är pingstvän, lutheran eller frälsningssoldat. Uttrycket ”som han vill” handlar nog mer om att gåvorna skall vara till nytta.

Om det är så att pingstvänner talar i tungor i högre utsträckning än lutheraner, beror det nog mer på att det har undervisats mer om tungotal inom pingströrelsen än inom den lutherska kyrkan. Pingstvänner har då blivit mer förberedda och mottagliga för den gåvan. Tron kommer ju av att höra förkunnelsen, och vår tro växer inom de som vi hör förkunnelse. Så vi skulle kunna säga att vi alla är offer för den förkunnelse vi har blivit utsatta för.

Därför ser det ofta ut som om en person har en av nådegåvorna. Om jag har blivit använd av Gud till att bära fram ett profetiskt budskap eller att be om helande, så får jag en större tro och beredskap att bli använd av Gud inom just det området. Då behöver det inte så att jag har gåvan, utan snarare att den Helige Ande har mig och kan förmedla gåvan till den som har behovet.

I första korintierbrevet tolv presenteras nio olika gåvor, eller manifestationer av den Helige Ande. Tre av gåvorna skulle vi kunna kalla för urskillningsgåvor eller uppenbarelsegåvor. De gåvorna låter oss förstå saker som vi normalt inte kan förstå med vårt mänskliga intellekt. De tre gåvorna är gåvan att meddela vishet, gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan andar.

Gåvan att meddela vishet

Du sitter i ett samtal med en person som har ett stort problem. Du ser ingen lösning, men medan ni samtalar får du en ingivelse att säga något som löser upp hela situationen. Du kanske blir lika förvånad själv som den du samtalar med och du frågar dig själv: ”Var fick jag det ifrån?”

Det kan säkert ha varit den Helige Ande som i samtalet gav dig vishet som översteg din normala kapacitet.

En del människor har en stor naturlig visdom. Men detta är inte gåvan att tala visdomens ord. Gåvan att meddela visdom är då Gud gör något genom oss som vi inte kan producera i egen kraft.

Gåvan att meddela vishet demonstreras tydligt i Jesu liv. Folket som hörde på Jesus häpnade och frågade:

"Varifrån har han fått sin vishet..?"
 (Matt:13:54)

Vid flera tillfällen ställs Jesus inför frågor där det egentligen inte finns något rätt svar. Genom att tala med övernaturlig vishet står motståndarna ofta svarslösa mot Jesus.

Vid ett tillfälle tillfrågas Jesus om det är rätt att betala skatt till kejsaren i Rom. Om Jesus svarar ja ställer han sig på ockupationsmaktens sida och svarar han nej så uppmanar han människorna att bryta lagen. Jesus frågar i stället vems bild det är på myntet som hålls fram. Då de svarar att det är kejsarens bild svarar Jesus:

"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud".
(Luk 20:25)

Vid ett annat tillfälle kommer de skriftlärda och fariséerna till Jesus med en kvinna som gripits på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Lagen föreskrev att kvinnan skulle stenas för sitt brott. Jesus ville förstås inte säga att man inte behöver bry sig om lagen. Han ville inte heller att kvinnan skulle stenas till döds. Då man frågar Jesus till råds svarar han:

 "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen".  (Joh 8:7)

När de hörde Jesu svar gick de därifrån, den ene efter den andre och Jesus blev ensam kvar med kvinnan. Samtalet avslutas med att Jesus säger till kvinnan:

"Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer". (Joh 8:11)

Normalt är du hänvisad till din egen vishet, antingen den är stor eller liten. Men i speciella ögonblick kan vi få uppleva att Anden manifesterar sig genom att vi får förmedla en gåva att tala visdomens ord i en speciell situation.

Gåvan att meddela kunskap

Några människor har en mycket stor kunskap. Andra lite mindre. Men detta har ingenting med kunskapens gåva att göra. Vår naturliga kunskap har vi i de flesta fall fått arbeta ihop till själva genom studier. Kunskapens nådegåva är emellertid då vi i ett speciellt ögonblick genom den Helige Ande får kunskap om något som vi inte läst om eller hört om.

Gåvan manifesteras tydligt hos Jesus då han möter den samariska kvinnan i Johannesevangeliet kapitel fyra. Berättelsen slutar med att många samarier kom till tro.

Det som öppnade för deras omvändelse var att Jesus upplyser kvinnan om ting som han absolut inte kunde ha någon kunskap om på ett naturligt sätt. Jesus berättar för kvinnan om sitt privatliv, hur många män hon haft och om sin nuvarande situation. Det var ingen kunskap Jesus hade fått genom skvallret på torget eller genom att läsa tidningen. Det var gåvan att meddela kunskap, en kunskap som vi inte kan ta oss själva. Den blir oss given.

Samma gåva kan vi också se i apostlagärningarna då Petrus utbrister: ”Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den Helige Ande” (Apg 5:3). Petrus hade fått kunskap om något som han egentligen inte visste något om.

Ibland kan vi också få uppleva att vi bara vet något som vi egentligen inte vet. Då det händer måste vi be om vishet så att vi använder denna kunskap på ett kärleksfullt sätt.

Kunskapens nådegåva kan också ta sig uttryck i att vi får kunskap i Guds ord.

"Och framförallt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand" (2 Petr 1:20)

Andra Petrusbrevet säger att vi inte kan förstå skriften på egen hand. Vi kan läsa orden i Bibeln och förstå vad som står, men det är bara då den Helige Ande öppnar våra ögon som vi verkligen kan ta till oss det som står skrivet i skriften.

En person kan studera teologi och ha en stor mänsklig kunskap om allt som står i Bibeln utan att förstå Bibelns huvudbudskap om en personlig frälsning. En annan person kanske bara har förstått några få bibelverser, men har öppnat sitt hjärta för Jesus och kommer att leva i evighet genom det.

Jesus hade en övernaturlig kunskap i Guds ord. En kunskap som han inte studerat sig till. Och då Jesus undervisade i templet utbrast judarna förvånat:

"Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?" (Joh 7:15)

Då Jesus undervisade från skrifterna var det en undervisning som var levande och inspirerad av den Helige Ande. Då lärjungarna hade gått Emmausvägen tillsamman med Jesus utan att veta att det var han konstaterade de:

"Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" (Luk 24:32)

I versen före står det att lärjungarnas ögon öppnades. Detta är en vanlig erfarenhet för bibelläsare. Du läser din bibel. Det kan vara ett bibelavsnitt som du läst hundra gånger förut. Men plötsligt sker det! Du ser något som du inte har sett förut! Du tar emot en gåva. Ett kunskapens ord.

Vi borde alltid närma oss Bibeln med bönen från Psaltaren:

"Öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag"  (Ps 119:18)

Gåvan att skilja mellan andar

Gåvan att skilja mellan andar var ständigt verksam i Jesu liv. I det första kapitlet i Markusevangeliet kan vi läsa om flera tillfällen där Jesus konfronteras med onda andar.

Då Jesus undervisar i synagogan så att alla överväldigades av hans undervisning dyker det upp en man med en oren ande som Jesus befaller att lämna mannen.

Senare i samma kapitel kom man till Jesus med alla sjuka och besatta, och Jesus drev ut demonerna.

Bara några verser senare står det att Jesus gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Samma gåva manifesteras även i de första lärjungarnas liv. Paulus konfronterar en spådomsande hos en slavflicka, och tilltalar anden med orden:

"Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne."  (Apg 16:18)

Det är viktigt att lägga märke till att det i dessa exempel inte är människorna som Jesus går emot, utan det onda som håller människorna i fångenskap.

Denna urskiljningens nådegåva används också vid bedömning av profetiskt tal. Vårt förhållningssätt till profetior är inte att vi oförbehållsamt skall tro på varje profetia. I stället uppmanar oss Bibeln att pröva profetiskt tal. Samma princip gäller här. Det är inte personen som bär fram profetian som skall prövas, utan ”vad som sägs.”

Nästa grupp av nådegåvor skulle vi kunna kalla kraftgärningsgåvor. Det är Trons nådegåva, gåvan att bota och gåvan att göra under.

Trons nådegåva

Trons nådegåva är inte detsamma som vår naturliga tro. Trons nådegåva är att på ett övernaturligt sätt bli av med alla tvivel för en bestämd sak i en bestämd situation.

Vi har alla fått möjligheten att tro. Bibeln säger att vi alla har fått ett mått av tro.

... "så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom."  (Rom 12:3)

Då vi lever i gemenskap med Herren, Guds ord och andra kristna så är det naturligt att vår tro växer.

"… ty er tro växer ständigt.."  (1 Thess 1:3)

Det är alltså naturligt att vår naturliga tro växer. Vi börjar med lite tro och ju mer vi vandrar med Herren och hans barn så växer vår tro. Jag är medveten om att det ibland tycks vara tvärtom, att den som är nyfrälst har den största tron medan den som varit med i många år mest lever i traditionen utan att alls ha mycket tro. Men då är det något i utvecklingen som gått snett.

Tro är inte något slumpartat som någon råkar få på samma sätt som man blir smittad av ett virus. Tro kommer huvudsakligen från tre källor: Guds ord, Guds gärningar och Guds person.

"Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord."   (Rom 10:17)

Tron kommer genom att vi tar del av Guds ord och en förkunnelse som bygger på Guds ord. Varje gång vi tar del av Guds ord ger vi den Helige Ande arbetsmaterial att föröka vår tro. Vill du ha en större tro? Skaffa dig en vana att umgås med Guds ord i bön till. Lär dig bibelverser utantill, repetera dem flera gånger om dagen. Ordna din tillvaro så att du ständigt påminns om Guds ord. Se till att du ständigt blir påmind om Guds ord.

"Du skall binda dem som ett tecken på din arm, och de skall vara ett kännetecken på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar." (5 Mos 6:8-9)

Jesus säger att vårt ständiga umgänge med Guds ord är ett av villkoren för att vara hans lärjunge:

"Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar."   (Joh 8:31)

Det är till och med så att det är bara då vi förblir i Guds ord som vi ger den Helige Ande arbetsmaterial att tala till oss. Jesus säger att den Helige Ande skall påminna oss om allt som Jesus sagt. Förutsättningen är att vi lär känna Guds ord. Vi kan nämligen inte bli påminda om något som vi aldrig vetat.

Hur kan det då vara så att några människor som studerar teologi på högskolor och universitet förlorar sin tro i stället för att få tron att växa? En förklaring kan kanske vara att man i högskolestudier är utlämnad till att studera Bibeln på ett sätt som Bibeln säger att den inte kan studeras på, nämligen genom det mänskliga förnuftet:

"Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud."   (2 Petr 1:20-21)

De andra två källorna för att vår naturliga tro skall växa är Guds gärningar och Guds person. Då Jesus gjorde sitt första under vid bröllopet i Kana, där han förvandlade vatten till vin avslutas berättelsen med orden:”... och hans lärjungar trodde på honom” (Joh 2:11)

Då vi får uppleva guds gärningar i våra liv växer tron. Det kan vara en sjuk människa som blir frisk, Guds vägledning i vardagen eller ett profetiskt tilltal som träffar precist. Då Guds gärningar demonstreras inför våra ögon är det lätt att tro.

Och slutligen, ju mer vi lär känna Herren, ju mer växer vår tro. Med människor kan det vara tvärtom, ju mer vi lär känna dem desto mindre tror vi på dem. Men med Gud är det annorlunda. Han är den oföränderlige, den trofaste, den som alltid står fast och den som står kvar vid min sida, även om jag ibland har svårt att uppfatta det.

Så här långt har det handlat om den naturliga tron som Gud har gett oss alla att förvalta. Trons nådegåva däremot är en plötslig tveklös visshet om en bestämd sak i en bestämd situation, där alla tvivel försvunnit.

Som då Petrus säger till den lame mannen:

"Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesus Kristi namn: stig upp och gå!"  (Apg 3:6)

Detta är naturligtvis ett exempel på gåvan att bota. Men det sätt det utförs på demonstrerar även en tillämpning av trons nådegåva. Petrus bara visste att det skull ske.

Även i Gamla Testamentet kan vi se många exempel på trons nådegåva. I Elias liv kan vi läsa om då Elia säger att det inte skall falla regn eller dagg de närmaste åren, annat än på hans befallning. I nästa kapitel utmanar Elia Baalsprofeterna på Karmel och förväntar sig att Herren skall svara med eld på altaret, fastän Elia har gjort det så svårt som möjligt genom att till och med indränka altaret med vatten.

Någon gång kan även vi kanske uppleva att vi bara vet att något skall hända även om allt ser ut att peka i motsatt riktning. Då kan trons nådegåva vara i funktion.

Gåvan att bota

Gåvan att bota är ständigt närvarande i Jesu liv. Förmodligen är gåvan att bota den mest frekventa i Jesu verksamhet tillsammans med gåvan att meddela vishet och gåvan att meddela kunskap.

"Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg." (Matt 15:30-31)

Då vi tänker på gåvan att bota i våra dagar kanske vi främst tänker på stora samlingar där en evangelist ber för den ene efter den andre om helande. Men jag tror att det sker många fler helanden i det tysta än i stora möten. Jag tror att de flesta kristna vid olika tillfällen bett för någon som är sjuk och han eller hon sedan har blivit frisk. Ofta kanske vi inte ens kommer ihåg att vi bett för personen ifråga och glömmer bort både att glädja oss och att tacka Gud för att han har besvarat våra böner.

Det finns ofta en rädsla för att be för någon som är sjuk, för man tänker på hur det skulle bli om personen inte blir frisk. Oavsett resultat tror jag dock att det alltid är rätt att be för den som är sjuk och lider. Vi kan inte styra över resultatet. Men det är alltid rätt att visa omsorg genom att be för den som är sjuk, den som lider eller den som har sorg. Låt det bli naturligt att alltid be tillsammans om både stora och små bekymmer.

Ibland kan vi få uppleva trons nådegåva så att vi bara vet att personen ifråga skall bli frisk. Men då trons nådegåva inte är i funktion får vi be för varandra med vår naturliga tro, antingen den är stor eller liten. Det är alltid rätt att be för den som lider!

Även om vår förbön inte åstadkommer synliga resultat kan den resultera i att en helandeprocess påbörjas. Någon gång kunde även Jesus uppleva ett gradvist helande. Vid ett tillfälle ber Jesus för en blind man. Resultatet av förbönen blev att mannen såg lite bättre, men hade svårt att urskilja vad det var han såg. Människorna såg ut som träd. Då bad Jesus igen och efter det kunde mannen se klart.

Några människor har en stor framgång med att be för vissa sjukdomar, men har väldigt lite framgång med andra. Det finns till exempel människor som med stor framgång ber för dem som har olika långa ben, men saknar helt framgång med att be för helt vanlig huvudvärk. Du tycker kanske att det verkar underligt men det är egentligen inte så konstigt att någon kan utveckla en stor tro för vissa saker som han/hon har sett ske flera gånger och samma person har mycket mindre tro för att andra sjukdomar kan helas.

Gåvan att bota förekommer även i det Gamla Testamentet. Vi kan till exempel läsa om överbefälhavaren Naaman som led av spetälska. Han blev helad då han på Elishas ord doppade sig sju gånger i Jordanfloden.

Även hos de första lärjungarna var gåvan att bota starkt verksam. Jesus hade sagt till sina lärjungar:

"Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, …de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska." (Mark 16:17-18)

Lärjungarna trodde på vad Jesus hade sagt och vi kan läsa om resultatet i apostlagärningarna:

"Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem. Också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade."  (Apg 5:15-16)

Gåvan att göra under

Alla nådegåvorna är egentligen olika sätt att utföra under på. Det är ett under då en sjuk människa plötsligt blir frisk. Det är ett under då någon bär fram ett kunskapens ord om förhållanden som han/hon absolut inte kan ha någon kunskap om. Men den gåva som i Bibel 2000 har fått benämningen gåvan att göra under omfattar alla de under och gåvor som inte omfattas av någon av de andra nådegåvorna. I andra översättningar, som till exempel Folkbibeln kallas denna gåva för gåvan att utföra kraftgärningar.

Gåvan att göra under visar sig på många olika sätt i Jesu liv. Jesus befaller stormen att lägga sig. Jesus utför flera bespisningsunder där han bl.a. får två fiskar och fem bröd att räcka till femtusen män, förutom kvinnor och barn, som kan äta sig mätta. Jesus uppväcker döda, som då han uppväcker sin vän Lasaros från de döda.

Även i det Gamla testamentet kan vi se gåvan att göra under, då Elisa uppväcker en människa från döden.

Då lärjungarna i den första församlingen gick ut för att predika Guds ord, åtföljdes också deras undervisning av gåvan att göra under.

"Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde." (Apg 8:6)

I samma kapitel kan vi läsa hur Herrens Ande ryckte bort Filippos till en helt annan plats.

Även om vi kanske inte så ofta får uppleva liknande manifestationer, är det viktigt att vi är ödmjukt förberedda på att Anden delar ut sina gåvor som han vill. Gud verkar genom människor som har lärt sig att lyssna till honom.

De tre återstående nådegåvorna, att tala profetiskt, tungotal och tydning av tungotal, kan vi kalla för talade inspirationsgåvor.

Gåvan att tala tungotal

Det står inte uttryckligen att Jesus talade i tungor, men han förutsa att de som trodde på honom skulle tala nya tungomål.

"Dessa tecken skall följa dem som tror…de skall tala nya tungomål..." (Mark 16:17)

Gåvan att tala i tungor omnämns i plural och beskrivs med orden ”tala olika slags tungotal”. Tungotalets gåva visar sig alltså på flera olika sätt.

Vi kan i Nya Testamentet tydligt se tre olika sätt som gåvan uppenbarar sig på: 

1. Att tala ett främmande språk till någon som förstår det språket.
2. Att be i tungor. Ett privat bönespråk.
3. Att förmedla ett budskap till församlingen i tungor som sedan åtföljs av uttydning.

 

1.     Att tala ett främmande språk till någon som förstår det språket.

Den första gång vi möter tungotal i Nya Testamentet är på pingstdagen. Det berättas att det på pingstdagen fanns fromma judar från alla länder under himlen i Jerusalem, och då den helige Ande föll över lärjungarna började de tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

"När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte gallileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?

Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."  (Apg 2:6-11)

Denna händelse slutar med att tre tusen människor blev frälsta och anslöt sig till församlingen.

Det som gjorde så starkt intryck på folket var att lärjungarna plötsligt kunde göra något som de egentligen inte kunde göra. De hade inte gått på språkkurs, de hade inte varit i de länder där man talade det språk som de plötsligt själva talade. Men ändå förkunnade de evangeliet på ett för dem okänt språk för att budskapet skulle nå fram till varje lyssnare.

Den helige Ande kan manifestera sig på liknande sätt även i våra dagar. Följande händelse berättas från en av Frälsningsarméns årskongresser i Stockholm.

Flera tusen människor var samlade till gudstjänst under en kongress i Stockholm. Under gudstjänsten reser sig en person och förmedlar ett budskap på ett okänt tungomål. Den som leder gudstjänsten avvaktar för att se om budskapet skall följas av en uttydning. Då ingen uttydning kommer fortsätter gudstjänsten och många undrade säkert vad det var som hände och varför.

Efter gudstjänsten visade det sig att det i församlingen fanns en kvinnlig missionär som var på hemlandsemester under kongressen. Missionären var vid tillfället mycket missmodig i sitt missionsuppdrag och trött efter allt arbete som inte resulterat i några större resultat. Hon övervägde om hon överhuvudtaget skulle orka resa tillbaka till missionsmarken efter semestern.

Budskapet som kom under gudstjänsten förmedlades på det infödingsspråk som bara hon kunde av alla tusen människor som var samlade. Det var ett budskap av uppmuntran och att Herren hade sett hennes tjänst och visste hur hon mådde, men att han skulle stå vid hennes sida och kröna hennes arbete med framgång för Guds rike.

Resultatet var att missionären med förnyad tro och inspiration kunde återvända till sitt missionsuppdrag. Men under själva gudstjänsten var det ingen annan än missionären själv som förstod vad som hände. Inte ens personen som förmedlade budskapet. Gåvan var ju inte till förmedlaren, utan till mottagaren.

 

2.     Att be i tungor. Ett privat bönespråk.

Detta är kanske den vanligaste formen av tungotal. För många kristna kan tungotal verka konstigt och obegripligt. Man kan kanske försöka förklara det på följande sätt:

Den Helige Ande bor i alla kristna. Till och med hos den kristne som känner sig misslyckad och värdelös bor den Helige Ande med all sin kraft. Den Helige Ande som bor i oss ber ständigt för oss. Man skulle kunna säga att varje kristen är ett vandrande bönemöte.

"På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill."  (Rom 8:26-27)

Bönen som pågår inne i dig uttrycks som ”rop utan ord”, eller som det står i en annan bibelöversättning ”outsägliga suckar.” Andens bön i dig beds alltså med ord som du egentligen inte kan säga. Men om du öppnar din mun och med den Helige Andes hjälp talar ut de ljud som kommer så är det som om du släpper fram bönemötet som pågår inne i dig hela tiden.

Ibland kanske du är osäker på vad du ska be om eller hur du ska be. Bönespråket hjälper dig att be för rätt saker i rätt tid och på rätt sätt. Även om du inte själv förstår vad du säger i din bön så vet du att ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”

Ordet ”bönespråk” finns inte i Bibeln men Paulus skriver att den som talar med tungor talar till Gud, och då vi talar med Gud brukar vi ju kalla det för bön.

Vi har ibland fått frågan om alla kristna måste tala i tungor. Frågan är egentligen fel ställd. Ordet måste är inte relevant då vi talar om gåvor. Gåvor är inte något vi måste utan något som vi får av bara nåd. Och vem vill avvisa det Gud ger av bara nåd? Och vem vill beteckna gåvor som Gud ger oss som värdelösa eller mindre viktiga?

Bönespråket är den enda yttringen av de andliga nådegåvorna som är till för mig själv. Alla andra gåvor förmedlar jag till andra så att de blir till nytta. Men bönespråket är till för min egen uppbyggelses skull. Och vem behöver inte bli uppbyggd?

"Den som talar med tungor bygger upp sig själv." (1 Kor 14:4)

3.     Att förmedla ett budskap till församlingen i tungor som sedan åtföljs av uttydning.

Tungotal med uttydning eller tolkning har samma funktion som profetia. Enda skillnaden är att profetian först kommer på ett oförståeligt sätt och sedan tolkas eller uttyds av samma person eller en annan person.

Gåvan att tolka tungotal

Gåvan att tolka tungotal är den enda yttringen av nådegåvorna som inte kan operera på egen hand. Den bygger på att någon har sagt något i tungor, så att det finns något att tolka.

Paulus säger att det är bättre att profetera än att tala med tungor, såvida inte tungotalet blir tolkat. Om tungotalet blir tolkat får det samma effekt som profetian, nämligen att församlingen blir uppbyggd.

Man måste komma ihåg att tolkning inte är en översättning. Någon som är kritisk till övernaturliga manifestationer på gudstjänsterna och som sitter och räknar ord kan konstatera att tungotalet var mycket längre än uttydningen, och att det då måste vara något fel med tolkningen eller tungotalet. På samma sätt som med profetia tolkas emellertid budskapet av budbäraren och blir då färgat av budbärarens sätt att uttrycka sig, samt hans eller hennes ordförråd och dialekt.