Under 1970-talet svepte den karismatiska väckelsen genom Sverige. Många kristna fick sina liv förvandlade genom ett dramatiskt möte med den Helige Ande. De hade kanske varit aktiva medlemmar i en församling i många år, men kunde plötsligt uppleva en total förvandling i sitt kristna liv.
Men väckelse innebär också
konflikt, brytning och omvärdering av det traditionella. Många av de historiska
väckelserna resulterade i nya samfundsbildningar, men den karismatiska
väckelsen blev inte i första hand samfundsbildande utan de som tog emot väckelsen
stannade oftast kvar i sina församlingar. Brytningen mellan det gamla och det
nya blev därför inte mellan församlingar utan inom församlingarna.
Väckelse är utmanande. Den ifrågasätter det traditionella. ”Är det något fel på mitt sätt att vara kristen?” Den tvingar mig att ta ställning. ”Är jag för eller emot det nya?”
Det var speciellt två konfliktområden i den karismatiska väckelsen som var starkt framträdande: lovsång och de andliga nådegåvorna.
Lovsång
Plötsligt översvämmades församlingen av helt nya lovsångskörer. De fanns inte med i sångboken eller psalmboken utan spreds på lösa blad eller visades på overhead. Ibland fanns det varken körblad eller overhead tillgängliga, utan de nya körerna sjöngs ur minnet, så att bara de ”invigda” kunde vara med i lovsången.
Det blev förstås häftiga reaktioner. ”Vad var det för fel på de gamla sångerna i sångboken?” Reaktionerna kunde i många församlingar bli mycket starka.
Några i församlingen hängav sig i lovsången. Körerna, ofta med enkla texter, sjöngs gång på gång. De som sjöng såg ut att försvinna i en annan dimension medan resten av församlingen oförstående satt kvar utanför lovsången utan att förstå vad som egentligen hände. Atmosfären i lovsången kunde ibland bli så stark att det blev olidligt att stanna kvar i rummet utan att vara en del av lovsången.
I dag är inte lovsångskörerna lika konfliktfyllda. Nästan alla församlingar med självaktning ser det som en självklarhet att lovsångskörer är en del av gudstjänsten. En del församlingar har helt anammat lovsången som sin musikstil och eliminerat sångböcker och psalmböcker. Andra har i stället gjort lovsången ”ofarlig” och införlivat en lovsångskör bland alla andra programpunkter.
Andliga nådegåvor
Det andra stora konfliktområdet i de traditionella församlingarna var bruket av nådegåvorna. Många av dem som drabbades av väckelsen började tala i tungor, profetera och be för sjuka. De ”nyväckta” började, precis som i Apostlagärningarna, göra saker som de egentligen inte kunde göra.
Ofta var det unga omogna kristna och ibland helt nyfrälsta som började tala i tungor. Många gamla trotjänare tyckte nog att det var orättvist att dessa unga kristna skulle bli utrustade med gåvor som de själva aldrig varit i närheten av. De kunde kanske till och med uppleva att bruket av nådegåvor var ett hot som ifrågasatte deras form för kristendomsutövning.
Talet om de andliga nådegåvorna var helt enkelt mycket kontroversiellt och många församlingar upplevde mycket av splittring och långvarigt sårade relationer.
I dag finns det ingen församling med självaktning där man inte talar om gåvor. Ofta har man gjort ämnet ”ofarligt” genom att vidga begreppet gåvor till att omfatta allt. Någon talar i tungor och någon annan har gåvan att koka kaffe i kyrkan.
Fördelen med detta synsätt är att alla är med och att ingen känner sig hotad eller utanför.
Nackdelen är att man undviker utmaningen av att söka Guds övernaturliga ingripande genom Andens manifestationer som de beskrivs i Apostlagärningarna.
Väckelse är utmanande. Den ifrågasätter det traditionella. ”Är det något fel på mitt sätt att vara kristen?” Den tvingar mig att ta ställning. ”Är jag för eller emot det nya?”
Det var speciellt två konfliktområden i den karismatiska väckelsen som var starkt framträdande: lovsång och de andliga nådegåvorna.
Lovsång
Plötsligt översvämmades församlingen av helt nya lovsångskörer. De fanns inte med i sångboken eller psalmboken utan spreds på lösa blad eller visades på overhead. Ibland fanns det varken körblad eller overhead tillgängliga, utan de nya körerna sjöngs ur minnet, så att bara de ”invigda” kunde vara med i lovsången.
Det blev förstås häftiga reaktioner. ”Vad var det för fel på de gamla sångerna i sångboken?” Reaktionerna kunde i många församlingar bli mycket starka.
Några i församlingen hängav sig i lovsången. Körerna, ofta med enkla texter, sjöngs gång på gång. De som sjöng såg ut att försvinna i en annan dimension medan resten av församlingen oförstående satt kvar utanför lovsången utan att förstå vad som egentligen hände. Atmosfären i lovsången kunde ibland bli så stark att det blev olidligt att stanna kvar i rummet utan att vara en del av lovsången.
I dag är inte lovsångskörerna lika konfliktfyllda. Nästan alla församlingar med självaktning ser det som en självklarhet att lovsångskörer är en del av gudstjänsten. En del församlingar har helt anammat lovsången som sin musikstil och eliminerat sångböcker och psalmböcker. Andra har i stället gjort lovsången ”ofarlig” och införlivat en lovsångskör bland alla andra programpunkter.
Andliga nådegåvor
Det andra stora konfliktområdet i de traditionella församlingarna var bruket av nådegåvorna. Många av dem som drabbades av väckelsen började tala i tungor, profetera och be för sjuka. De ”nyväckta” började, precis som i Apostlagärningarna, göra saker som de egentligen inte kunde göra.
Ofta var det unga omogna kristna och ibland helt nyfrälsta som började tala i tungor. Många gamla trotjänare tyckte nog att det var orättvist att dessa unga kristna skulle bli utrustade med gåvor som de själva aldrig varit i närheten av. De kunde kanske till och med uppleva att bruket av nådegåvor var ett hot som ifrågasatte deras form för kristendomsutövning.
Talet om de andliga nådegåvorna var helt enkelt mycket kontroversiellt och många församlingar upplevde mycket av splittring och långvarigt sårade relationer.
I dag finns det ingen församling med självaktning där man inte talar om gåvor. Ofta har man gjort ämnet ”ofarligt” genom att vidga begreppet gåvor till att omfatta allt. Någon talar i tungor och någon annan har gåvan att koka kaffe i kyrkan.
Fördelen med detta synsätt är att alla är med och att ingen känner sig hotad eller utanför.
Nackdelen är att man undviker utmaningen av att söka Guds övernaturliga ingripande genom Andens manifestationer som de beskrivs i Apostlagärningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar