Gåvoboken del 12 - Frukt och gåvor

 

Nu har vi talat om de andliga nådegåvorna, och gåvor är ju temat för denna bok. Men det är svårt att tala om Andens gåvor utan att samtidigt säga något om Andens frukt.

KRAFT OCH SINNELAG

De två kapitlen i Nya Testamentet som huvudsakligen talar om hur vi kan använda de andliga nådegåvorna finner vi i första Korintierbrevet kapitel 12 och kapitel 14. Mellan dem finns kapitlet om kärleken. Kärleken är en del av Andens frukt. Guds kraft, som uttrycks i de andliga nådegåvorna, måste balanseras av Jesu sinnelag, som uttrycks i Andens frukt.

Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22-23)

Frukt och gåvor är inte samma sak. Gåvor är normalt något som ges och tas emot vid ett bestämt tillfälle. Frukt däremot är något som växer fram under en längre tidsperiod. Andens gåvor skulle vi kunna säga är Jesu övernaturliga gärningar och Andens frukt är Jesu sinnelag.

Bibeln uppmanar oss både att göra samma gärningar (Joh 14:12) som Jesus och att ha samma sinnelag (Fil 2:5) som Jesus.

Guds kraft, som uttrycks i de andliga nådegåvorna, måste balanseras av Guds sinnelag, som uttrycks i Andens frukt.

Tänk om Jesus hade haft den makt att göra under som det berättas om i Nya Testamentet, utan att vara besjälad av kärlek och omtanke om människorna. En ondskefull person som hade haft samma makt och styrka skulle ha varit en mycket farlig person. Eller om Jesus hade varit full av kärlek, glädje och frid, men saknat kraft att hela och befria människor. Då hade vi kanske bara kunnat läsa i evangelierna att man förde fram alla som var sjuka och besatta av orena andar till Jesus och att han sa till dem: ”Jag älskar er”, utan att åstadkomma någon förändring.

Jesus vill inte att vi skall välja kraft eller sinnelag, Han vill att vi skall leva i Guds kraft, styrda av Guds sinnelag.

Ibland kan vi möta en underbar kristen människa, som verkligen lever ett fromt liv och manifesterar Andens frukt i sitt liv, men som helt saknar Guds kraft att bryta igenom och förmedla befrielse och helande till andra. Det är det ena diket.

I det andra diket finner vi evangelisten som reser land och rike runt och producerar mirakler på löpande band. Men efter en tid visar det sig att evangelisten under en längre period levt i omoral och tillsammans med en annan kvinna än den han är gift med. Omgivningen får ofta svårt att få detta att gå ihop. Man frågar sig ”Hur kan Gud använda människor som lever i pågående synd på ett så kraftfullt sätt?”

Jag tycker svaret är enkelt. Om inte Gud kunde använda orena kanaler, vem i all världen skulle han då kunna använda? Nådegåvor utdelas inte efter förtjänst. I sådana fall skulle de heta förtjänstgåvor och vara något som vi kunde berömma oss av.

Mognaden och karaktären följer inte med gåvan. Om jag får en cykel medföljer inte förmågan att cykla. Det måste jag lära mig. Om jag får nya badbyxor medföljer inte förmågan att simma med. Gåvan kan vara fullkomlig, men mognaden att använda den följer inte med automatiskt. Därför heter det nådegåvor.

Kom ihåg att om någon talar i tungor, betyder det inte att den är andligare än den som inte talar i tungor. Det kan till och med vara så att det är den minst andlige ibland oss som talar i tungor mest. Det betyder bara att den som talar i tungor har tro och frimodighet nog att använda det som Gud ger.

Vilket är då viktigast, gåvorna eller frukten? För min del vill jag hellre vara tillsammans med en människa som präglas av Guds sinnelag och saknar Guds kraft, än att vara tillsammans med en kärlekslös människa som är full av Guds kraft. Men å andra sidan kan jag tänka mig att den som blev frälst eller helad under den orene evangelistens kampanj, tackar Gud för sin frälsning eller sitt helande även om evangelisten har avslöjats och fått avbryta sin tjänst.

Om Gud vill använda någon för att hela en människa letar han inte efter ett redskap som är rent nog. Då skulle han nog få leta resten av livet. För vem av oss syndar inte? Han söker en människa som har tro och frimodighet nog att låta kraften från Guds Ande verka i honom eller henne. Efesierbrevet säger ju att samma Ande som väckte upp Jesus från dödsriket bor i varje liten kristen (Ef. 1:19-20).

FRIMODIGHET OCH UTHÅLLIGHET

Hebreerbrevet säger att vi behöver två saker för att få det Gud lovat:

Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat.  (Hebr 10:35-36)

Frimodighet och uthållighet är två helt olika saker. Uthållighet är att inte ge upp, utan att tålmodigt vänta på att det som man önskar skall bli verklighet. Med frimodighet är det precis tvärt om. I stället för att tålmodigt vänta, går man in i situationen med kraft för att förverkliga det som man önskar uppnå.

Bibelordet säger att vi behöver både frimodighet och uthållighet för att få det Gud har lovat. I en del fall är det uthållighet som gäller i andra fall är det frimodighet. Det svåra kan vara vilken metod man skall använda i olika situationer. Om vi använder frimodighet, där det skulle ha varit uthållighet kan det bli väldigt fel, och omvänt.

Bibeln uppmanar oss att ha samma sinnelag som Jesus och jag tror varje kristen som tar sitt kristna liv på allvar har en längtan att bli Kristuslik. Men jag tror att man kan bli väldigt besviken och desillusionerad om man använder sin frimodighet för att uppnå detta och bestämt stampar i golvet och deklarerar: ”I Jesu Kristi namn: Jag är lik Jesus!” Det fungerar helt enkelt inte så. Det tar tid att bli lik Jesus. I gemenskapen med Jesus förvandlas vi gradvis till Kristuslikhet.

Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild.(2 Kor 3:18)

Vi förvandlas står det. Detta är en passiv verbform. Det är inte vi som förvandlar oss. Förvandlingen är något som sker då vi lever i bön och gemenskap med Jesus. Men det tar tid och frimodighet är inte den bästa taktiken.

Vid ett tillfälle bad jag tillsammans med en äldre man som hade kommit fram för förbön. Vi kan kalla honom för Oskar. Han berättade att han hade bett om att bli frälst i tio år utan resultat. Det kan man verkligen kalla för uthållighet. Jag försökte förklara för Oskar att Jesus redan hade dött för honom och att han bara behövde acceptera detta och ta emot frälsningen som Jesus hade köpt åt honom på korset. Oskar började förstå att hans taktik av att vänta med uthållighet inte var så framgångsrik. Så småningom förstod Oskar att det var lite frimodighet som behövdes; frimodighet att ta Gud på orden och att våga ta ett steg i tro och ta emot frälsningen från Jesus. Då skedde undret i Oskars liv och han blev frälst.

Vi behöver både frimodighet och uthållighet. Men till olika saker! Uthållighet kan till och med vara det största hindret för att bli frälst.

Uthållighet behöver du för att bära Andens frukt, för att bli helgad, och för att få samma sinnelag som Kristus.

Frimodighet behöver du för att bli frälst, döpt med den Helige Ande, och för att praktisera de andliga nådegåvorna.

Utan frimodighet blir det inga övernaturliga manifestationer i ditt liv.

Om du sitter på en gudstjänst och upplever starkt att Gud ger dig ett budskap, behöver du frimodighet för att bära fram det.

Om du har bett Gud om att få tala i tungor i din bön till Honom måste du frimodigt öppna din mun och tala de ord Anden ger.

Gud behöver din frimodighet för att bära fram ett visdomens ord till den som inte ser någon utväg.

Gud behöver din frimodighet att be för den sjuke som Gud vill hela.