”Herren räddar sina tjänares
liv, de som flyr till honom är fria från skuld”
(Ps 34:23)
När jag var barn lekte vi ”kull” ibland. Det gick ut på att ett av barnen ”hade den” och skulle kulla ett av de andra barnen genom att nudda dem. Så var det den som blev nuddad, eller kullad, som hade den, och skulle kulla vidare. Jag minns hur vi flydde åt alla väderstreck undan den som hade den. Ingen ville bli kullad. Men så kunde det hända att någon skrek ”pass”. Det betydde att leken måste upphöra ett ögonblick, för man måste prata om något och då måste man kunna närma sig varandra utan att riskera att bli kullad. Ibland hade vi också en speciell plats som var som en frizon, där man hade pass, och inte heller kunde bli kullad.
I våra liv kullas vi, bildligt talat, hela tiden. Motgångar, misslyckanden och andra törnar i livet vill kasta skuld och skam över oss som ett tungt täcke. Vi flyr åt alla håll och vet inte vart vi ska ta vägen. Då kommer Guds befriande löfte som en ”passregel”: ”…de som flyr till honom är fria från skuld”.
BÖN
Herre tack att du är
mitt ”pass”, att du är min frizon, där jag kan få vara trygg och fri från
skuld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar