Avsnitt 17: Vad händer då vi dör?

 

Nu har vi talat om Uppryckelsen och Vedermödan, men vad är det egentligen som sker då vi dör?

Döden är ju en av de saker vi ogärna talar om. Då någon har dött omskriver vi det ofta med andra ord för att slippa säga ordet ”död”. Vi säger till exempel att han eller hon har ”gått bort”. Kristna kanske i stället säger ”gått hem till Herren”. I Frälsningsarmén används termen ”befordrad till härligheten”.

Men i den normala begravningsritualen i Sverige säger vi ”Herren skall uppväcka dig på den yttersta dagen”.

Vi säger alltså två helt olika saker då någon dör. Å ena sidan säger vi att någon har gått hem till Herren, och å andra sidan säger vi att den döde inte har gått hem till Herren, utan går in i ett sovande tillstånd och att han eller hon ska uppväckas på den yttersta dagen.

Det är förstås mer trösterikt att tala om att gå hem till Herren än att tala om att man ska ligga i jorden och vänta på den yttersta dagen. Man talar ju till och med om att fästa den döde i jorden, att jordfästa.

Samma dubbla budskap möter vi i förbindelse med Jesu död på korset. Jesus säger till den ene rövaren ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 12:43).

Men vi vet att Jesus inte alls gick till paradiset den dagen, utan i stället till dödsriket för att sedan uppstå på den tredje dagen.

Så frågan kvarstår: Vad händer då vi dör? Möter vi Herren i paradiset eller ska vi vänta till den yttersta dagen?

Jag tror att båda två är riktiga. Tid är något som existerar i våra liv här på jorden. Jag tror inte att någon i himlen eller i paradiset frågar ”Är det någon som vet hur mycket klockan är?”

Evigheten är ett tillstånd där klockor och almanackor är meningslösa eftersom tid inte finns.

Då någon dör kan det mycket väl vara så att så fort vi dör och hamnar i dödsriket möter vi i samma ögonblick Herren även om det med jordelivets måttstock har tagit tusen år.

På så sätt kan det vara rätt att säga både att vi har gått hem till Herren och att Herren ska uppväcka oss på den yttersta dagen.

Jag kan ju inte veta om jag har rätt i detta, men jag får väl säga att ”den som lever får se”, eller snarare ”den som inte lever får se”.

Dödsriket kan alltså vara en tidlös förvaringsplats tills det behagar Herren att kalla oss upp därifrån. Här kommer några exempel

1/ I förbindelse med Jesu död öppnades gravar och ”många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar” (Matt 27:52-53). Därefter gick de omkring i Jerusalem och många såg dem.

2/ Då Paulus talar om Uppryckelsen skriver han ”Först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta varandra med dessa ord” (1 Tess 4:16-18).

3/ De som inte fick vara med om den uppståndelsen/uppryckelsen får vänta (även om det inte upplevs som tid) till den yttersta dagen
” Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna.” (Upp 20:11-12)

4/ I 1 Mos 5:21-23 kan vi läsa om Hanok. Det står inte mycket om honom. Men det står att han vandrade med Gud. Då han ”hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom”.

5/ I Matteus 7 berättas det om då Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg för att vara ensam med dem.
   Väl upp på berget dyker det upp ytterligare två personer: Mose och Elia. Hur kan det komma sig att de finns med där? Ska inte de vara i dödsriket?
   Ja, Elias närvaro är kanske lätt att förklara. Vi vet att han inte dog en naturlig död. Han for upp till himlen i en eldvagn (2 Kung 2:11).
   Men hur är det med Moses? Mose fick en ovanlig begravning. Herren själv begravde honom ”men till denna dag har ingen fått veta var hans grav finns” (5 Mos 33:6).
   Men i Judas bok får vi en ledtråd till vad som hände med Mose kropp: ”Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade ´Må herren straffa dig´” (Judas v. 9)

Både Moses och Elia fick uppenbarligen båda uppleva en himmelsfärd i förtid.