Bibelläsning: Första Korintierbrevet 14
"Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid?" (1 Kor 14:8 FB)
Kapitlet handlar om de talade nådegåvorna: att profetera, att tala i tungor och
att tyda tungotal. Både i profeterande och i förkunnelse och i vägledande
samtal förmedlar vi något från Gud. Om det vi förmedlar är ett otydligt budskap
är det inte till hjälp, utan skapar bara förvirring.
Idag uppfattas det nästan som förmätet att ge tydliga signaler. Man anser att
min sanning är lika riktig som din sanning och inget budskap är sannare än
något annat. Det resulterar ofta i förkunnelsen blir otydlig och församlingen
blir förvirrad.
Som en parafras på dagens bibelvers skulle man kunna säga:
-Om budskapet om frälsning är otydligt, vem kan då bli frälst?
-Om budskapet om förlåtelse är otydligt, vem kan då ta emot förlåtelse?
-Om budskapet om dopet med den Helige Ande är otydligt, vem kan då bli döpt med
den Helige Ande?
==> Mannakorn att tugga på under dagen:
Hjälp mig att presentera det
glada budskapet så att människor förstår och vill ta emot.
ÖVERSIKT -
KOMMENTAR - TILL EFTERTANKE
Nådegåvorna
Vi får uppmaningen att vi ska söka vinna de andliga gåvorna (vers 1) och till
och med att sträva efter gåvorna (12:31).
Till eftertanke:
Vad lägger du i ordet ´sträva´? På vilket sätt kan vi sträva efter de
andliga gåvorna?
Tala tungomål
I uppräkningen av de nio nådegåvorna i kapitel 12 kunde vi läsa om "gåvan
att tala olika slags tungomål" (12:10). Vilka olika slags tungomål
finns det? I Nya Testamentet finner vi tre olika sätt att bruka den gåvan:
1- Ett personligt bönespråk som ingen kan förstå. Inte ens den som talar.
2- Tungotal med uttydning som har samma funktion som att profetera
3- Att tala på ett främmande språk för att bli förstådd.
1- Ett personligt bönespråk.
Detta är förmodligen den vanligaste formen av tungotal. I vers 2 står det att
den som talar tungotal talar till Gud. Då vi talar till Gud brukar vi kalla det
bön. Ingen uttydning behövs eftersom det inte är avsett att tas emot av andra
människor.
Meningen med det personliga bönespråket är att vi blir uppbyggda av det (vers
4), och Paulus önskar att vi alla skulle göra bruka av den gåvan (vers 5).
Vi förstår inte med vårt förstånd vad vi ber, utan det är den helige Ande som ber
i och genom oss. Då vi själva formulerar vår bön i ord ber vi med förståndet,
men då jag ber i tungor förstår jag inte vad jag ber (vers 14). Slutsatsen blir
att vi ska be både med förståndet och be i anden och inte bara på det ena
sättet (vers 15).
I vårt inre pågår det ständigt ett bönemöte. Det är den helige Ande som ber för
oss. Vi vet inte alltid vad vi bör be om men det vet Anden och Anden ber i oss
efter Guds vilja (Rom 8:26-27). Andens bön i oss beskrivs som ljud som inte är
vanliga ord "suckar utan ord" (vers 26), eller "rop
utan ord" i Bibel 2000, eller "outsägliga suckar" i
1917 års översättning.
I en del sammanhang kan man höra att många människor talar i tungor högt i
munnen på varandra, men detta slags tungotal är egentligen menat för mitt personliga
bruk i min bönekammare.
Till eftertanke:
Har du några egna erfarenheter av ett sådant "bönespråk"? Berätta då
för varandra hur ni använder bönespråket, eller hur du upplever det då du hör
andra be i tungor.?
2- Tungotal med uttydning
Tungotal med uttydning har samma funktion som profeterande (vers 5). Skillnaden
är att det först uttrycks i tungotal för att sedan uttydas med begripliga ord
av den som talat, eller av någon annan, Det ser ut som om Paulus
rekommenderar att den som bär fram budskapet i tungor också ska tyda det (vers
13), även om han senare i kapitlet skriver att ´någon´ ska uttyda budskapet
utan att ange vem.
Till eftertanke:
Om ni är flera som studerar detta nu, tala med varandra om era erfarenheter av
tungotal med uttydning.
3- Tala ett främmande språk som mottagaren kan förstå, utan att den som
talar förstår det själv.
Det är ju detta som sker på den först pingstdagen i Apostlagärningarna 2.
Lärjungarna började tala språk som de inte kunde, men som människorna som var
samlade kunde förstå. De kunde alla höra sitt eget språk talas (Apg 2:6). Någon
uttydning behövdes inte eftersom mottagaren förstod budskapet.
Detta är inte så vanligt förekommande, men jag känner till ett antal trovärdiga
exempel på hur detta slags tungotal kan användas. Bertil Rodin, som var
bibellärare på Dalarö Folkhögskola samtidigt som jag var bibellärare på Jelöy
Folkhehögskole i Norge berättade följande för mig:
"Det var i ett av de stora kongressmötena i Kungliga tennishallen i
Stockholm. Under mötet reste sig en kvinna och talade högt i tungor. Detta var
inte speciellt vanligt på kongressmötena och mötesledaren visste väl inte
riktigt hur han skulle hantera det. Ingen uttydning kom och mötet fortsatte och
avslutades som vanligt. Men de som var samlade tänkte nog att det var något
felaktigt som inträffat under mötet. Men det var det inte! I den stora
församlingen var det en kvinnlig frälsningsofficer som var missionär och deltog
i kongressen under sin hemlandsferie. Hon var ganska missmodig och funderade
allvarligt att ge upp sin missionärskallelse och inte återvända till
missionslandet. Hon såg inga resultat av sitt hårda arbete och kände att det
var meningslöst. Men under sin tid som missionär hade hon lärt sig det språk
som talades i den byn där hon arbetade och den som talade i tungor under
kongressmötet gav budskapet på just det språket som bara den missmodiga
missionären kunde förstå! Budskapet handlade om att Gud såg hennes situation
och att hon inte behövde vara orolig för Gud själv ville öppna nya dörrar för
henne i missionslandet. Resultatet av budskapet i tungor var att missionären
fick nytt mot och kunde återvända tillbaka efter semestern."
Till eftertanke:
Har du själv hört talas om exempel på den här typen av tungotal används?
Gåvan att profetera
Profeterande är en blandning av det gudomliga och det mänskliga. Gud ger
budskapet, men den som bär fram det klär budskapet i ord. Olika människor har
olika sätt att uttrycka sig. Någon målar ut budskapet med många ord i färgrikt
språk, medan någon annan utrycker samma budskap med några få ord. Även om det
är Gud som ger budskapet har det ´smak´ av den som bär fram det. Ordförråd,
uttryckssätt, dialekt, känslostämning, allt detta finns med då någon
profeterar. Det är inte Gud som säger orden utan det är den som bär fram det,
som är ´herre´ över budskapet: "profeternas andar underordnar sig
profeterna" (vers 32).
Alla kan profetera (vers 31). Det är inte bara några få som kan använda den
gåvan. Det kan alla. Profetia har tre funktioner: "Uppbyggelse,
uppmuntran och tröst" (vers 3). Personligen tror jag att översättning
i Bibel 2000 är närmare det som avses: "bygger upp, förmanar och
tröstar". Profetia innehåller även förmaning och vägledning, även om det
huvudsakligen handlar mer om de mer positiva egenskaperna uppbyggelse och
tröst.
Till eftertanke:
Egna erfarenheter av sammanhang där profetia förekommer?
Kvinnans rätt att tala i församlingen (vers 34)
Läs kommentaren till Första Korintierbrevet kap.11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar