Epilog
Under de snart
fyrtio år som jag undervisat om förlåtelse i olika sammanhang, på olika platser
främst i de nordiska länderna, men också i andra delar av världen, har jag fått
se människor ta till sig budskapet om förlåtelse och handla i överensstämmelse
med det. De har sedan kunnat fortsätta sina liv med en ny resning. På ett
alldeles särskilt sätt har Gud välsignat förkunnelsen om utgivande förlåtelse –
att släppa taget om det som varit. Vid flera tillfällen har jag fått brev och
telefonsamtal där människor berättat vad som hänt.
En kvinna
skriver ” Jag har försökt att förlåta så många gånger, men nu har jag
förstått att det att förlåta handlar om att släppa taget om det som varit”.
En annan
kvinna skriver ”Utsatt för övergrepp som barn, änka efter en man som varit
otrogen hela livet inte bara med andra kvinnor utan också med andra män…. Jag
förstår nu att jag måste släppa taget om det som varit och förlåta för jag vill
tjäna Gud”
En kvinna skriver och frågar: ”Måste jag gå tillbaka in i den situationen där jag blivit sårad?” Jag svarade henne med ett tydligt nej. Ibland är det absolut nödvändigt att skilja lag med den situation eller den person som förorsakat oss lidande.
Slutligen
skriver en kvinna, som deltog i en gudstjänst där vi fysiskt illustrerade hur
vi kan sitta fast som med ett osynligt rep i de oförrätter vi utsatts för: ”Tack
för att du talade om att släppa taget om det som sårat en. Tänk att en sladd
kan göra så mycket… (vi hade inget rep den gången, så vi använde en sladd i
stället). Det kan vara lite mysigt att behålla den där sårade känslan, att ha
det som orsak att inte kunna gå vidare… fast nu är det lämnat vid korset i …..”
och så nämner hon platsen där vi befann oss.
Den förlåtelse jag tar emot och den förlåtelse jag ger ut hänger ofta intimt samman. En kvinna kom till mig och var ganska bitter. Hon hade i sin ungdom arbetat i heltidstjänst för Guds rike, men hade lämnat denna tjänst för att gifta sig med en icke troende man. Hon visste någonstans att hennes beslut var emot Guds vilja, men fullföljde ändå giftermålet. Det blev ett olyckligt äktenskap. Hon mådde mycket dåligt och det hela slutade med skilsmässa. Det var i detta skede hon kom till mig och vi samtalade om hennes situation. På grund av hennes bitterhet mot sin man kom samtalet att handla mycket om vikten av att kunna släppa taget om det som varit och att förlåta i sitt hjärta.
Just när hon,
i vår gemensamma bön, hade talat om för Gud att hon var villig att förlåta,
började hon gråta på nytt, för nu hade Gud visat henne att det inte bara var
hennes tidigare man som handlat fel, utan att också hon själv hade ett ansvar i
det som skett. Hon insåg att hon var i stort behov av förlåtelse för egen del,
och så fick hon be om, och ta emot förlåtelse och hon fick uppleva en underbar
befrielse. Efter den här händelsen gick det många år, men Gud började sin
återupprättelse av henne den här dagen och idag tjänar hon Gud på ett
kraftfullt och framgångsrikt sätt tillsammans med en ny man som delar hennes
starka tro på Gud. Det finns en ny början!
Vi är alla bristfälliga människor, som sårar varandra och är i behov av förlåtelse. Alla är vi också sårbara människor, som såras och blir skadade av andras synd. Vi är ofullkomliga, men älskade av Gud. Vi är ständigt i behov av förlåtelse och ständigt förpliktigade att ge ut förlåtelse i hans kraft. Förlåtna och omslutna av hans kärlek får vi fortsätta hans uppdrag i en sargad värld och dela hans lidande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar