”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.” (Matt 11:12)
Vi satt i pensionatets fina lilla dagrum. Rummet var möblerat med spröda sidenklädda stilmöbler. Den här dagen var vi, som alla andra dagar samlade till morgonandakt, både pensionatsgäster och personal. Det var mest äldre damer som för tillfället bodde på pensionatet, och vi hade just börjat andakten. Mitt under stillheten i den första bönen, rycks den ena av de höga dubbeldörrarna upp. In kliver vaktmästarbiträdet, med dunder och brak. Han var en stor man, nästan två meter lång, och han går med tunga, målmedvetna steg rakt genom rummet, och håller nästan på att välta det lilla stilbordet som stod på mitten av rummet. Tungt och ljudligt slänger hans sig ner i rokokosoffan längst in i rummet och utbrister med upprörd röst: Jag måste få bli frälst!
Vi hade saknat honom den här morgonen, för han brukade alltid vara med på morgonandakterna. Nu förstod vi sammanhanget. Morgon efter morgon hade han suttit där och lyssnat till evangeliet om att människan kan få ett nytt liv, en ny start tillsammans med Jesus. Den här morgonen hade han nått en kritisk punkt. Antingen måste han hålla sig borta från morgonandakterna för gott, eller också måste han själv pröva om det var sant det där som vi talade om. Först försökte han hålla sig borta, men när det inte gick, stormade han in för att rycka till sig frälsningen. Och vaktmästarbiträdet blev frälst den morgonen, mitt ibland de fina små damerna och alla stilmöblerna. För Jesus lovar: ”… den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37)
BÖN
Herre tack för att du möter människor med frälsning och nytt liv också idag. Hjälp mig att fortsätta att berätta om detta för alla som vill höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar