Från Lettlandsdagboken

 

Sommaren 2009 flyttade vi till Riga i Lettland. Det skulle bli vårt hem i tre och ett halvt år. Vi lägger ut några minnesvärda händelser från vår tid i Lettland varje måndag, onsdag och fredag en stund framöver.
Här kommer mer från Ruts Lettlandsdagbok:

Ännu en vecka i Riga (augusti 2009)

Fredag kväll
Dagarna bara flyger iväg här i Riga. Vi har redan varit här i två månader. Allt är dock fortfarande nytt – kulturen, människorna, rutinerna och sederna, och inte minst språket; eller rättare sagt språken – för även om arbetsspråket på ”Pestisanas Armija”, som Frälsningsarmén heter här i Lettland, är engelska, så pratas det lika mycket lettiska, ryska och svenska. På fikarasten är det som att vara i himlen – ett myller av olika språk.

Sist jag skrev hade jag högerfoten i nästan konstant högläge på grund av en ”hallux valgus” operation som jag fick genomföra hux flux en vecka innan vi började vårt arbete här i Lettland. Foten har sjunkit ner efterhand och befinner sig numera vanligtvis på golvet, vid sidan av den andra foten. Promenaderna har därmed också kunnat bli allt längre och på fredagskvällen skulle vi utföra det stora testet – Skulle fungera att promenera till det närmaste shoppingcentret?

Den gata som vi måste gå för att komma till shoppingcentret är den största genomfartsgatan i Riga. Numera heter den ”Brivibas iela” (Frihetsgatan), men tidigare har den hetat både Hitlergatan och Leningatan. Det är skönt att den numera heter Frihetsgatan. Och det var en frihetsgata också för min fot. Det blev en promenad på ca en och en halv timme – och foten höll!

På ”Brivibas iela” kör det flera trådbussar. Dessa bussar är ett av Rigas unika fenomen. Kommer ni ihåg hur det var förr i tiden när vi hade trådbussar också i Stockholm? Bussarna glider tyst fram på gatorna utan att man hör dem – ingen egen motor – bara ett par skenor mellan bussens tak och de strömförande vajrarna som hänger som ett nätverk över gatorna. I vissa gathörn bildar vajrarna ett skarpt kors när busslinjerna skär varandras färdväg.  På promenadvägen till shoppingcentret fick vi emellertid se vad som händer om skenorna på bussens tak tappar taget om vajrarna. Då stannar bussen. Vi såg en buss som hade stannat, och chauffören stod utanför bussen och försökte på alla sätt få upp skenorna igen så att de kunde få kontakt med strömvajern igen. Vi mindes båda det gamla skämtet från vår ungdom, då man frågade vad det var för likhet mellan en präst och en trådbuss – och svaret var att båda hämtade sin kraft ifrån ovan.

Lördagen
På lördagsmorgonen tog vi en lite kortare promenad ner till Gamla Riga – dvs gamla stan. Vi bor i det som kallas Nya Riga – men om man tittar på husens fräschör, så ser det faktiskt ut som att Gamla Riga är nyare än Nya Riga. Från våra fönster ser vi mest fallfärdiga hus, flera saknar tak och några saknar fönster. Det ser man inte i Gamla Riga, men där finns det å andra sidan många turister.

Den här lördagsmorgonen var vi också turister. Vi gick och tittade på Kruttornet och Svenska porten, som är från den tid då Riga var Sveriges största stad och Karl XII regerade här nere.

Lite senare på dagen skulle vi delta i en gudstjänst på Riga II (en rysktalande kår). Kommendörerna Ros och Victor Poke skulle komma från Sverige som gästtalare och vi skulle också vara med på gudstjänsten. Kommendörerna flög från Sverige på morgonen och blev hämtade av kårledaren så vi skulle åka direkt hemifrån och sammanstråla med dem på kåren. Vi klädde upp oss i våra fina uniformer. Vi får fortfarande en mindre chock varje gång vi ser oss i spegeln när vi har uniform och upptäcker att vi har röda axelklaffar och inte blåa.

Så gick vi ner på gården och satte oss i bilen och började den omständliga proceduren att ta sig ut på gatan från bakgården där FA´s bilar står parkerade. Parkeringsplatsen ligger alldeles intill en lekplats, som barnen som går på FA´s dagcenter använder. Först gäller det alltså att backa ut så försiktigt att man inte kör över något av de barn som anförtrotts Frälsningsarmén. Sedan tar man upp den lilla fjärrkontrollen som alltid förvaras i bilen och öppnar den automatiska dubbelgrinden, som avgränsar Frälsningsarméns tomt från den angränsande tomten som ägs av en rysk skola. Nästa vågspel är sedan att köra över en skolgård, och se upp så att man bara kör över skolgården, och inte kör över några skolbarn. Har man väl klarat även detta vågspel måste man komma ihåg att stänga dubbelgrinden efter sig med hjälp av fjärrkontrollen. Innan man sedan kommer ut på gatan måste man passera ännu en tomt. Denna tomt ägs av någon som inte vill att Frälsningsarméns bilar ska köra över deras tomt. Det vill egentligen inte Frälsningsarméns bilar heller – för den tomten borde inte få kallas för en tomt. Den är egentligen en krater, med höga berg och djupa dalar som kommer väldigt tätt på varandra. Kratern slutar med en trång passage som leder ut till ”Frihetsgatan”, men innan man kommer ut i friheten finns det ännu en grind – en järngrind! Vi har fått lära oss att den grinden stängs klockan 22.00 varje kväll, så om man kommer hem senare så får man parkera på gatan. Det gjorde vi en kväll, och dagen därpå hade vi fått en stor klamp på vänster framhjul, så att bilen var i okörbart skick till dess att en parkeringsvakt vänligen kom och befriade bilen från dess boja - ett effektivt sätt att straffa felparkerare!  

Nu hade vi nått ända fram till grinden på vår väg till soldatinvigningen på Riga II. Just som vi ordentligt omskakade efter färden genom kratern, kör in i den sista trånga passagen ut till friheten, får vi se en dam som resolut drar ner den 8 meter höga järngrinden, sätter på ett hänglås och tränger sig sedan fram mellan vår bil och väggen. Vi rullar ner rutan och säger att vi måste komma ut – men damen som inte tillhör ”Pestisanas Armija”, och därmed inte heller har engelska som arbetsspråk, förstår inte vad vi säger, eller vill inte förstå, för hon bara rycker på axlarna och går därifrån.  Där står vi mitt i den trånga passagen i våra fina uniformer med röda axelklaffar, utan någon som helst möjlighet att ta oss ut på Frihetsgatan.

Vad gör vi? Vi ringer till Edgars – jag tvivlar ibland på att han är en människa och inte en ängel - han är vår ekonom, men också vår främste ”Guardian Angel”. Han svarar lugnt att han är på kontoret (kl. 12.30 en lördag) och att han tror att han har en nyckel så att han kan släppa ut oss i friheten, vilket han också gör inom kort.

Vi hann i tid till soldatinvigningen, som var en mäktig högtid där fyra nya soldater invigdes och sju nya rekryter togs upp. Och vi blev bjudna på middag och pizza tillsammans med de nya soldaterna och rekryterna.

Söndagen
På söndagen skulle vi vara med på Riga I där Pokes skulle gästtala. Riga I är den kår där vi är medlemmar och kåren har sina lokaler i samma hus som vi bor i. Det är så enkelt att bara gå ner en trappa och vara på kåren. Det var en fin gudstjänst och efteråt är det alltid kaffe. Då upptäckte vi att två kvinnor var där som hade varit med på lägret i Bernati, där vi hade vårt första uppdrag här i Lettland. Vi var så glada att de, som aldrig förut haft någon kontakt med Frälsningsarmén nu hade hittat fram till kåren i Riga.

Efter mötet skulle vi gå ut och äta tillsammans med Pokes. Då vi gick förbi vår vanliga utfart mot ”Frihetsgatan” var grinden fortfarande låst. Däremot upptäckte vi att grannhuset hade slagit upp ett hål i sin vägg mot gatan så att det blev en fri passage där. Så nu kör vi över en tredje tomt för att komma ut i friheten. 

Rut