”… så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” (Jes 55:11)
Jag var bara 18 år, och jag var
inte en personligt kristen. Jag reste ensam med Greyhoundbussen tvärs över
Amerika, från öst till väst. Det tog tre dygn, och många intressanta människor,
som reste kortare sträckor kom och satte sig vid sidan av mig under bussresan.
De flesta var öppna och samtalade gärna med flickan från Sverige. De flesta har
jag glömt. Men henne minns jag väl. En flicka i min egen ålder. Jag minns inte
hur hon såg ut. Jag minns inte hur vi började prata, men jag minns att hon var
katolik och att hon vittnade för mig om Jesus. Jag var ju uppvuxen i ett
kristet hem, och kände till det hon pratade om, men tyckte mest att det var
pinsamt. Men hennes vittnesbörd etsade sig fast i mitt inre, och jag ville en
dag bli som hon.
Kvinnan var i sextiårsåldern. Nu
ville hon prata om det, som min mor hade frågat henne när hon var en liten
flicka. Mor hade frågat henne i ett sammanhang om hon var frälst, och mors
omsorg om den lilla flickans eviga väl hade följt henne genom hela livet.
Orden från Guds mun, de som kommer
ut ur vår mun när vi är villiga att vittna om honom, tränger djupt in i
människors hjärtan. Orden skapar en oro som inte kan stillas förrän Gud själv
får ta plats i deras liv. Dessa ord vänder inte fruktlöst tillbaka, utan gör
det Gud vill och utför hans uppdrag.
BÖN
Herre hjälp mig idag att förmedla dina ord till andra. Jag ber med sångens ord:
Tag min tunga, lös
den du,
Helga mina läppar nu,
Så att jag må prisa
dig,
Tala vad du bjuder
mig!
(Frances
R Havergal 1874)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar