”Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt lidande, du tar vård om min själ i nöden och överlämnar mig inte i fiendens hand. Du ställer mina fötter på rymlig plats.” (Ps 31:8-9)
Nöd och ångest kan nå in också i en kristen människas liv, men djupast därinne finns ändå en visshet om att Gud tar vård om mig och att han vill återskapa livsutrymmet och ställa mina fötter på rymlig plats. En kristen kvinna i femtiårsåldern, som hamnat i en depression skrev:
Tystnad, - meningslöshet, - hopplöshet, - gammal, - oönskad, - ratad, - kan inte söka nytt arbete, - kan inte få någon utbildning. Vad vill jag göra? – för sent! Ta dig samman! – orkar inte, Utgivande kärlek – förmår inte. Vägen tillbaka är stängd. Vägen framåt är stängd. Bara nuet i värdelöshet är tillgängligt. Orkar inte se nöden omkring mig för jag orkar inte göra något åt den. Orkar inte se att andra gör något för jag har ingen kraft själv. Det regnar. Huvudet värker. Jag är ledig! Ingen behöver mig. Jag vill inte heller vara behövd. En idé tänder till och strax efteråt vet jag – det är ingen idé! Vill gå in i något nytt, men är bunden av min egen ovilja, av omgivningens ovilja, av kraftlöshet, av ålder av kön. Blommornas knoppar som höll på att slå ut i blom bröts av och slog aldrig ut – Samma här! – ”Men du hörde mina böners ljud när jag ropade till dig” (Ps 31:23)
Om du känner dig som den här kvinnan idag, ska du veta att det är inte hopplöst. Du får läsa hela Psalm 31 och göra orden till dina egna. Herren ska ställa dina fötter på rymlig plats. Han hör dina böners ljud när du ropar till honom.
BÖN
Herre, tack för att du känner oss alla vid namn. Du vet om vår kamp och du delar kampen med oss. Tack för att jag får överlåta min uttröttade tanke och vilja till dina barmhärtiga händer just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar