Från Lettlandsdagboken: DRÖMMAR BLIR VERKLIGHET

 

(Sommaren 2009 flyttade vi till Riga i Lettland. Det skulle bli vårt hem i tre och ett halvt år. Vi lägger ut några minnesvärda händelser från vår tid i Lettland varje måndag, onsdag och fredag en stund framöver.)

Då vi möts av de enorma behoven och våra egna resurser är nästan obefintliga kan det kännas övermäktigt. Vi står där med två fiskar och fem bröd och femtontusen människor förväntar sig att vi ska föda dem. Det var ungefär så vi kände inför mötet med Sarkani. Här kommer en berättelse om vad Gud kan göra då våra resurser var uttömda.

Byn Sarkani var byggt som bostäder till den sovjetiska militären som hade ockuperat Lettland i femtio år. Nu var husen helt förfallna. Det var där de sociala myndigheterna placerade dem som hade straffat sig ut ur alla sociala nätverk. Det var hopplöshetens by. Ca sjuttio personer bor i byn, arton av dem var barn. De flesta vuxna var alkoholister och kriminella. Men det fanns barn i Sarkani och åtta av dem hade blivit juniorsoldater i Frälsningsarmén (Bild 1: Ett av de åtta fallfärdiga bostadshusen i sarkani).

De åtta gråa betonghusen var utan värme, vatten, avlopp eller toaletter. Det enda vatten som finns i lägenheterna är det som läcker in genom de trasiga taken. En eftermiddag då vi hade besökt Sarkani och var på väg ut av byn och såg all hopplösheten fick Rut en syn. Det var som på en film som börjar i svartvit och som sedan går över i färg. Husen var inte längre grå och hopplösa, plötsligt var det fullt av glada färger. Det fanns blomsterrabatter och glada barn som lekte och skrattade. Rut såg vad det skulle kunna bli i Sarkani.

Vi tog kontakt kommunens borgmästare som vi hade mött några gånger tidigare. En mycket bestämd kvinna. Vi berättade om vår vision att göra något för Sarkani och frågade om kommunen var villig att bidra med pengar. Hon hävdade bestämt att det vara meningslöst att försöka hjälpa folket i Sarkani. De är så lata att då de går ut för att stjäla ved, kapar de träden i midjehöjd för att slippa böja sig.

Efter några dagar kom det ändå ett erbjudande från borgmästaren. Vi skulle få hyra ett av bostadshusen i trettio år utan att betala hyra om vi renoverade det. En vision av Barnens hus i Sarkani började ta form. Vi hade fått erbjudande om ett hus i Sarkani. Vi hade en vision, men inga pengar att förverkliga den. I taket finns stora hål och en del fönster hade ersatts med plastdukar. Det fanns toaletter i huset, men avloppen hade frusit sönder många år tidigare.

Veckan efter hade vi ett samtal med ett soldatpar. Hon var regional ungdomsledare, en oerhörd kapacitet. Han var byggare med egen byggfirma. På grund av att det inte fanns några byggjobb i Lettland levde han huvudsakligen i Norge och jobbade på byggen och kom hem då och då för att träffa familjen. Äldsta dottern skulle börja skolan till hösten och nu hade de tagit det smärtsamma beslutet att de måste överge Lettland och flytta till Norge. Vi bad tillsammans och då de skulle gå frågade Rut vår ungdomsledare om hennes drömmar, vad hon helst skulle vilja jobba med. Hennes svar var: "Jag drömmer om ett barnens hus i Lettland".

Några dagar senare var Rut och jag i Stockholm för ett sammanträde på HK. Dagen efter skulle vi träffa styrelsen för en fond som under flera år samarbetat med Frälsningsarmén för att stötta handikappade barn i Lettland. Samarbetet hade inte fungerat så bra de senaste åren. Det verkade som om Barnfonden mest utnyttjade Frälsningsarméns namn och lät Frälsningsarmén administrera deras hjälpverksamhet. Vi hade fått i uppdrag att avsluta samarbetet med fonden. På kvällen på hotellrummet fick vi en idé (säkerligen från Gud). Barnfonden arbetade bara med handikappade barn och vi kunde inte få några pengar till våra sociala barnverksamheter. Men om vi kunde övertyga styrelsen att även satsa på socialt handikappade ville vi gärna fortsätta samarbetet. Rut skrev projektet under natten och dagen efter presenterade vi våra drömmar om ett Barnens hus i Sarkani, där barnen kunde få läxhjälp, duscha, leka och vara som vanliga barn. Jag tror till och med vi såg en tår i några ögon då vi berättade om barnens liv i Sarkani. Till vår förvåning fick vi direkt 100.000:- att starta projektet med.

Vi åkte tillbaka till Riga och anställde byggaren på ett år (det var ungefär så långt pengarna räckte). Vi skrev kontrakt med honom och bad honom åka upp till Sarkani för att se var vi skulle börja. Vi kanske kunde renovera en av lägenheterna och börja där. Vi bestämde träff med byggaren nästa fredag.
Vi hade en dröm, ett hus i dåligt skick och en byggare anställd på ett år. Dessutom kunde byggarens familj bo kvar i Lettland och vi kunde behålla vår barnarbetare.

På fredag träffade vi byggaren. Han sa att om vi sa att han skulle renovera huset, så skulle han göra det. men han avrådde oss att investera i huset. Grunden var skev och huset var fullt av mögel och vi skulle aldrig få tillstånd att bedriva barnverksamhet i det huset.

Vi hade en dröm, inget hus, en byggare anställd under ett år som inte hade något att göra. Vi bad tillsammans med byggaren och lovade återkomma.

Nästa dag meddelade vi borgmästaren att vi måste tacka nej till erbjudandet om huset. Hon blev inte glad.

Några dagar senare fick vi ett mail från finanssekreteraren på Frälsningsarmén i Stockholm. Hon hade blivit kontaktad av en fond som hade "glömt" att ge ut fondens avkastning på flera år och nu sökte de efter ett projekt som de kunde ge pengarna till för att inte pengarna skulle gå förlorade. Finanssekreteraren tillade att det handlar om mycket pengar. Rut skrev projektbeskrivningar igen. Vi sökte även pengar för ett nytt socialt center i Riga. Vi hade rätt person som skulle driva det och hon hade en vision för sociala centret. Det var bara pengarna som fattades.

Vi väntade spänt på svaret på vår ansökan. Vi hörde att det var många som hade sökt och fått nej. Sedan fick vi svaret. Vi hade fått beviljat varje krona vi hade bett om!

Officerarna i Sarkani hade samtidigt fått reda på att ett något mindre hus var till salu i Sarkani. Vi skickade upp byggaren för att se på huset. Taket var ruttet, golvet var inte ruttet för det fanns bara jordgolv, men väggarna var intakta och möjliga att bygga vidare på. Vi köpte huset billigt (Bild 2 Huset vi köpte).

Byggaren satte igång och efter elva månaders byggande och ett 115 meter djupt borrhål för att få upp friskt vatten var huset färdigt och det var dags för invigning av Barnens hus i Sarkani. (Bild 3-5)

Vid invigningen var det fullt i samlingssalen. Till och med borgmästaren kom. Hon berättade att hon varit tvungen att lämna ett sammanträde i kommunalhuset någon mil från Sarkani för att hinna fram i tid. De andra frågade vart hon skulle åka. "Till Frälsningsarmén", svarade borgmästaren. Då hon lämnade lokalen var det med deras fråga ringande i öronen "Har du gått med i Frälsningsarmén...?"

Under högtidsstunden sjöng juniorsoldaterna "Bygg inte hus på en sandig strand" och efter det hade borgmästaren bett att få säga några ord. Hon grät då hon talade. Det gör normalt inte borgmästare i Lettland.

Något år senare invigde kårledarna de första vuxna soldaterna någonsin i Sarkani. (Bild 6)