Bildtext:
Frågan blir komplex om vi dels har en religionsfrihet som grundlagsskyddar en klassisk kristen syn på sex och samlevnad, dels får en lagstiftning som förbjuder kristna församlingar att i själavård och förkunnelse förmedla just ett sådant budskap, påpekar ledarskribenten. Foto: AP/TT
Den senaste tiden har Aftonbladet publicerat flera artiklar på temat omvändelseförsök av hbtq-personer. Särskilt är det religiösa miljöer inom Jehovas vittnen och Pingströrelsen som har granskats. Frågan har även varit uppe för debatt i Sveriges riksdag, något som i våras ledde till en rapport i ämnet från Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Självklart finns det exempel på att hbtq-personer har behandlats illa såväl i kyrkan som i samhället i övrigt. Enligt MUCF:s rapport är det visserligen ovanligt med allvarliga övertramp, men 18 procent av alla unga hbtq-personer i Sverige hävdar ändå att de någon gång har utsatts för försök att ”förändra deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck”.
När vi kommer till lagstiftning är det dock viktigt att de begrepp som används är både tydligt och realistiskt definierade. Med hänvisning till att ”flera aktörer tolkar begreppet mer snävt än vad som beskrivs i regeringsuppdraget” har MUCF valt att tala om ”omvändelseförsök” i stället för ”omvändelseterapi”.
Men båda dessa begrepp är faktiskt väldigt flytande. Ska det till exempel ses som ”omvändelseförsök” att ställa kritiska frågor till en ung människa som brottas med sin egen könsidentitet? Ska i så fall även vårdens könsdysforiutredningar betraktas som en form av statligt sanktionerade övergrepp?
Läs mer här: https://www.varldenidag.se/ledare/uttryck-for-kristen-sexualetik-skyddas-av-religionsfriheten/repvfi!WEXLNElhzoAZWLxrFe5VcQ/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar