Varje Nyårsdag minns jag gudstjänsterna från min barndom. Det var gudstjänster som präglades av allvarlig invigning. Året som gått låg nu bakom och framför fanns något fräscht och oförstört. Böner och sånger handlade om att få börja om, att få en ny chans och om att inviga sig inför det nya.
Inte minst minns jag den där dikten – Nils Bolanders Sylvestertankar. Dikten handlade om någon som såg ett pappersark, fullt av grova stavfel och språkfel. Betraktaren undrade vem klåparen var, som hade skrivit den fula sidan, som helt klart fått betyget ”underkänd”. Så upptäckte betraktaren till sin förskräckelse att det var han själv, och det fullskrivna arket var hans gångna år. Men så ser han en hand som räcker honom ”ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark” - hans nya år.
Och där faller betraktaren ner inför Mästaren, som räckt honom arket och ber: ”Inte en bokstav vill jag skriva utan att du håller i pennan, inte en mening utan att du formar den, inte ett skiljetecken utan att du godkänt det.” Och mästaren svarar: ” Skrivare, skriv! I en starkare hand har du utlämnat din penna. Nu är du äntligen mogen att skriva en godkänd sida.” Och fylld av en outsäglig trygghet präntar så betraktaren de allra första stavelserna på sitt nya år, som ”en pennfjäder i den Store Skrivarens hand”.
BÖN
Jesus, låt mig alltid börja i ditt namn allt vad jag gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar