Tidig söndagsmorgon i Västerås den 8 januari

 

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

(Varning! "Söndagsmorgon" idag blir inte som vanligt. Det handlar mest om ett foto som föll ur ett fotoalbum och de tankar det väckte hos mig).

Det hände under veckan. Rut skulle ställa in ett fotoalbum i bokhyllan och då ramlade detta foto ur albumet och jag började tänka tillbaka i tiden. Bilden är tagen i vårt vardagsrum i Fristad i Borås kommun. Vi hade nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter nio år i Norge. Vi ser julgranen till vänster och jag räknade ut att det måste ha varit julen 1989.

Då vi flyttade till Borås fanns det ingen musikkår på Frälsningsarmén så våran familj blev "musikkåren". Jag spelade 1:a stämman och de två kortväxta kornettisterna (våra yngsta söner) spelade 2:a stämman, Rut spelade 3:e stämman och äldste sonen spelade 4:e stämman på bas. Lyckligtvis har vi ingen inspelning från den tiden. Jag är rädd att bilden ser mycket bättre ut än vad det lät.

Då jag var åtta år gammal kom pappa hem med en kornett som han lånat på Templet i Stockholm och bad mig att lära mig spela på den. Jag fick inte speciellt mycket hjälp att lära mig spela. Min storebror var redan då duktig på att spela Euphonium och det var inte speciellt intressant för honom att öva tillsammans med mig som inte ens kunde läsa noter. Jo, det var ett stycke som vi kunde spela tillsammans. Det var en sång från "Ungdomsmusikjournalen" som hette "Jesu lilla lamm jag är". Melodistämman för min kornett var lätt, det var i stort sett samma ton genom hela sången, och för säkerhets skull hade min storebror skrivit ut greppen för varje ton. Euphoniumstämman däremot hade avancerade gångar upp och ned hela tiden. (Jag kommer ihåg både de få tonerna från kornettstämman och de otaliga tonerna från Euphoniumstämman. Om vi träffas någon gång kan jag sjunga dem för dig).

Både mamma och pappa kom från Tranås. Där hade Frälsningsarmén en stor musikkår och min morbror var musikmästare. Han hade en speciell teknik för att motivera sina söner att öva på sina kornetter. De fick en liten slant varje gång de övade.

Jag försökte mig också på den tekniken då vi bodde i Norge. Jag betalade våra tre pojkar 50 öre varje dag de övade. De kunde alltså tjäna 3:50 i veckan (Ja det fanns femtioöringar på den tiden). Men det visade sig att det var dåligt investerade pengar. De två yngsta fick aldrig något intresse för att spela brassmusik. Det fick däremot äldste sonen och han blev till och med riktigt bra och spelar soprankornett i Borås Brass Band och i många andra sammanhang. Han lyckades i sin tur även stimulera sin yngste son att spela kornett och de spelade tillsammans i Borås Brass Band i många år.

Ja, vi har till och med spelat kornett-trio tillsammans: Jag, min äldste son och hans yngste son. Vi har spelat på Frälsningsarmén i Riga och i Equmeniakyrkan i Fristad. Jag säger ibland att det är unikt att spela en kornett-trio med tre generationer. Det kan man bara göra en kort period i livet. Den äldste måste ha en tand kvar för att kunna spela och den yngste måste ha fått sin första tand.

PS
Det hände naturligtvis andra saker under veckan. En höjdpunkt var att vi fick besök av våra två Stockholmsbarnbarn. Stockholmsbarnbarnen hade dessutom tagit med sig sina föräldrar och sina morföräldrar. Vi hade en fin dag tillsammans.

PS 2
Stockholmsbarnbarnen är alltså döttrar till den lille kornettisten i blå tröja på bilden.

Med önskan om en välsignad ny vecka
Peter Baronowsky