Dagens andakt, den 6 januari

 

"Men dina skyddslingar mättar du, deras barn får vad de behöver och lämnar kvar åt sina barn…”  (Ps 17:14)

Min mormor Axelina, som jag aldrig har träffat, hade sju barn. Flera av barnen emigrerade till USA i början av seklet, och jag har haft privilegiet att få läsa en del av skriftväxlingen som korsade Atlanten. Mormor skrev om att det behövdes pengar här hemma, och emigranterna sände ständigt hem en del av sin inkomst. När hennes söner varit i USA i fem eller sex år, skriver hon till dem att huset behöver målas om, och att hon längtar efter dem och hoppas att de ska komma hem. Det var bekymmersamt för mormor.

Strax efteråt skriver en av mina morbröder att han fått ”kallelsen” till frälsningsofficer. Han ska stanna i USA och gå på officersskolan, Han skriver om sin överlåtelse till Gud, att ”han inte längre äger sig själv, allt tillhör Gud”. Han skriver att han var helt tillfredsställd nu då han lagt allt i Guds hand.

Jag tänker: Stackars Axelina! Nu skulle det dröja ytterligare åtta år innan han kunde komma hem till Sverige igen. Men Axelina skriver tillbaka till sin son: ”Må Gud hjälpa och leda dig så att du får bli till stor välsignelse. En gång när vi höll på att förlora dig, bad jag att mina barn skulle få leva och bli till välsignelse. Nu tackar jag Gud och beder för dig.”

Och Gud hjälpte Axelina. Och hennes barn och barnbarn blev välsignade, och jag är ett av dem, och jag får leva i uppfyllelsen av hennes välsignelsebön.

BÖN

Tack Jesus för dem som gått före. Tack att det har funnits människor, som bett för oss och som välsignat oss, och tack att vi får leva i uppfyllelsen av deras förböner idag.