”Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt
lidande, du tar vård om min själ i nöden och överlämnar mig inte i fiendens
hand. Du ställer mina fötter på rymlig plats.”
(Ps 31:8-9)
Nöd och ångest kan nå in också i
en kristen människas liv, men djupast därinne finns ändå en visshet om att Gud
tar vård om mig och att han vill återskapa livsutrymmet och ställa mina fötter
på rymlig plats. En kristen kvinna i femtiårsåldern, som hamnat i en depression
skrev:
Tystnad, - meningslöshet, - hopplöshet, - gammal, - oönskad, - ratad, -
kan inte söka nytt arbete, - kan inte få någon utbildning. Vad vill jag göra? – för sent! Ta dig samman!
– orkar inte, Utgivande kärlek – förmår inte. Vägen tillbaka är stängd. Vägen framåt är
stängd. Bara nuet i värdelöshet är tillgängligt. Orkar inte se nöden omkring
mig för jag orkar inte göra något åt den. Orkar inte se att andra gör något för
jag har ingen kraft själv. Det regnar. Huvudet värker. Jag är ledig! Ingen
behöver mig. Jag vill inte heller vara behövd. En idé tänder till och strax
efteråt vet jag – det är ingen idé! Vill gå in i något nytt, men är bunden av
min egen ovilja, av omgivningens ovilja, av kraftlöshet, av ålder av kön.
Blommornas knoppar som höll på att slå ut i blom bröts av och slog aldrig ut –
Samma här! – ”Men du hörde mina böners ljud när jag ropade till dig” (Ps 31:23)
Om du känner dig som den här
kvinnan idag, ska du veta att det är inte hopplöst. Du får läsa hela Psalm 31
och göra orden till dina egna. Herren ska ställa dina fötter på rymlig plats.
Han hör dina böners ljud när du ropar till honom.
BÖN
Herre, tack för att
du känner oss alla vid namn. Du vet om vår kamp och du delar kampen med oss.
Tack för att jag får överlåta min uttröttade tanke och vilja till dina
barmhärtiga händer just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar